Mycket att tacka för

Klockan är 10:05 när jag tyst glider in i kyrkan. Min morgontrötthet har gjort att jag är sen till gudstjänsten för tredje söndagen i rad. När jag väl har satt mig ner bredvid en vän och fått ett lite retsamt flin mot mig börjar syndabekännelsen. Ögonlocken är tunga och det är svårt att hålla sig vaken, men jag tvingar mig att hålla ögonen öppna och försöker lägga fokus på prästens ord. Dagens trötthet gör dock att jag snabbt tappar fokus och försvinner in i egna tankar. Det tar några minuter innan jag inser att jag dagdrömmer. När jag väl har upptäckt det ruskar jag lite på huvudet och börjar fokusera på psalmen vi sjunger. Det är från psalmboken nummer 257, vers två, och den träffar mig rakt in i hjärtat.

Min trötthet är nu som bortblåst och jag står nästan mållös inför den insikt jag precis har fått.

Orden som kommer ur allas munnar fyller mig med tacksamhet och jag slås av hur mycket Gud har gett mig. Han har gett mig allt jag äger, ja, allt jag någonsin har ägt. Det gäller inte bara alla materiella ägodelar, utan även mina gåvor, mitt kall och mina sammanhang. Han har dessutom en plan för hur och var jag ska använda det jag har fått i arbetet för hans rike! Och som om det inte vore nog så har han också gett mig frälsningen, ett löfte om en evighet med honom. Min trötthet är nu som bortblåst och jag står nästan mållös inför den insikt jag precis har fått. När vi nu kommer in på den tredje versen tar jag i för full hals. Jag öser ut min tacksamhet till Gud och ber innerligt att jag aldrig ska glömma allt han har gett mig. Jag prisar Gud för den omsorg han visar mig om och om igen, att jag får erfara allt gott som han gör mig. Gudstjänsten har gått från en morgontrött dimma till en uppbygglig andlig upplevelse. Gud såg att jag var trött och gav mig därför rätt ord i rätt tid så att gudstjänsten fick förvandlas till en stund av uppbyggelse och tillbedjan. Det är bara att säga: tack Gud för ytterligare en gåva!