Denna uppmaning från Jesus var lika provocerande på Jesus tid som den är nu. Då tänkte ofta judarna att man skulle älska sitt eget folk men inte dem som inte följde Gud. I vår tid är kärlek något som de flesta anser att man måste göra sig förtjänt av. Den som man inte tycker är värd att älska behöver man inte älska, oavsett om det är oönskade ofödda barn, oliktänkande eller någon som gjort sig skyldig till hemska brott.

Men det är ingen tvekan om att Jesus menar allvar: den som är kristen är kallad att älska även sina fiender. Men går det? Ja, först beror det ju på vad det är att älska. I Bibeln är kärlek inte bara en känsla eller attraktion, som när vi älskar våra vänner – det går lätt och kommer från hjärtat. Här handlar det om en annan kärlek. Att älska kan också vara en handling som utgår från viljan. Om jag vill (eller skulle vilja vilja) agera kärleksfullt mot någon och gör det, då är det också att älska!

Det är så vi själva har blivit behandlade.

Förmodligen klarar vi inte alltid detta heller – men vi kan ju bli bättre på det. Hur ska vi då lyckas med det? Ja, det vi inte ska göra är att titta på alla andra och göra som dem. Detta innebär att vara annorlunda! Vi ska heller inte fundera på om en person förtjänar kärlek eller inte – det är inte därför du ska älska. Nej, det du ska göra är att se hur Gud är. Han älskar och är god mot alla (läs v. 45!) och vi som är Guds barn ska likna honom. Tydligast blir Guds kärlek i Jesus. Han lever verkligen som han lär oss i denna vers. Jesus hjälpte sina fiender – när han helade soldaten som kommit för att gripa honom (Luk 22:51); han bad för sina fiender – när han ber Gud förlåta dem som avrättar honom (Luk 23:34); och han till och med dog för sina fiender (Rom 5:8-10). Grejen är att du själv är en av dem som genom din synd och motvilja mot honom, var en fiende till Jesus. Men ändå har han gjort allt detta för dig! Helt oförtjänt! Att älska sina fiender borde därför inte vara provocerande för oss – det är så vi själva har blivit behandlade.