Tisdag, 06.40 och Malmö vaknar så smått till liv. En kall morgon där trötta cyklister, bilar och bussar kör mot dagens arbete och skola. Även jag kör längs med Föreningsgatan, på väg till arbete.
När jag möter huset med den fula balkongbelysningen får jag en tanke om att jag kanske borde sakta ner. Inte för att jag kör mycket fortare än det som står på de gula skyltarna men jag får en påtaglig vilja att sakta ner, vilket jag gör. Strax därefter kör en cykel ut precis framför mig. Jag bromsar och missar precis bakdäcket. Cyklisten märker inte vad som hänt utan cyklar vidare i morgontrafiken. Bilen bakom mig tutar och jag kör vidare.
Väl i säng 16 timmar senare inser jag att tanken om att sakta ner resulterade i en olycka färre. Hade jag kört i samma fart som innan hade jag inte hunnit bromsa, och då kört på cyklisten. Jag förstår att den tanken inte kom från mig själv utan från Gud. Mitt i morgonrutinerna skyddade han mig, genom att ge mig en enkel tanke. Jag blir tacksam, ber en bön och somnar in i Guds skyddande hand.
