Lögner, halvsanningar och ärliga bekännelser. SKAM visar på konsekvenserna av osanning men också kraften i att be om förlåtelse och säga som det är.
SKAM-artikelserie, del 5 av 8
Detta är en artikelserie i åtta delar av Olof Edsinger som tidigare publicerats på norska i vår systertidning iTro www.itro.no samt på Svenska Evangeliska Alliansens hemsida www.sea.nu.
Insidan vill med denna artikelserie inte uppmuntra sina läsare att titta på Skam. Det finns många goda skäl för att avstå från det, även om det också finns skäl för att titta. Insidan vill istället ge redskap till dem som tittar, genom att påminna om och ge hjälp i reflektionen kring vad det är vi ser på och hur det påverkar oss.
Olof skriver: ”Målet är att serien ska hjälpa dig att förstå, men också ställa kritiska frågor till, den typ av livsstil och värderingar vi får blicka in i genom Skam.”
Skam är ett relationsdrama. Hela serien kretsar kring teman som vänskap och kärlek, lojalitet och svek. Vi får blicka in i det sociala spelet, men det som griper tag mest är ändå att vi får komma karaktärerna så nära. På det hela taget är Skam en trovärdig beskrivning av en ung människas tankar och känslor i Norge i dag.
Upprättade relationer
Många av de värderingar som seriens huvudpersoner ger uttryck för är också lätta att sympatisera med. En av de starkaste scenerna är till exempel när Eva söker upp Ingrid för att berätta hur mycket hon ångrar att hon ”stal” hennes tidigare pojkvän (1:9).
Efter en hel säsong av konflikter får de på så sätt möjlighet att tala ut och även be om förlåtelse på ett sätt som är klart föredömligt. Till saken hör ju också att det är detta som den kristna kyrkan i alla tider har predikat: Sann upprättelse av oss själva och våra relationer förutsätter att vi ber om förlåtelse när vi har gjort varandra illa.
Inte OK
Skam-karaktärerna är också tydliga med att beteenden som svek och otrohet inte är OK. Detta är en sanning som inte minst Eva måste brottas med i seriens första säsong. Dels för att hon i ett svagt ögonblick kysser en annan flickas pojkvän – något som för en tid gör henne till hela skolans hatobjekt.
Men också i det sista avsnittet, där det tar slut mellan henne och Jonas och där hon drabbas av den skakande insikten: ”Om du och jag kunde göra så mot Ingrid, skulle ju du kunna göra likadant mot mig!” Just så är det ju. Vårt beteende tar inte slut bara för att vi går vidare till en ny relation.
En mer kluven bild
Ett område där Skam visar en mer kluven bild är i synen på sanning och lögn. Den måttstock som avgör vad som är rätt och fel tycks nämligen i första hand vara vilka konsekvenser ett visst agerande får.
När Eva pratar med Isak om hur hon hookade med en annan flickas pojkvän får hon som råd att inte säga något till sin pojkvän ”så länge det inte betydde något för dig” (1:7). Även Evas pojkvän, Jonas, för Eva bakom ljuset – i hans fall handlar det om att han inte vill tala om för henne att han röker marijuana.
Kallade att hålla sanningen högt
I slutet av säsong två får vi också se hur tjej-gänget beslutar sig för att täcka upp för William genom att ljuga för polisen om vad de faktiskt såg när William klubbade ner en kille med en glasflaska. Noora lyckas till och med övertala killen som blev nedslagen om att inte vittna till Williams nackdel. Det är uppenbart att detta inte är något rättfärdigt agerande. Ironin blir att det i stället är William som väljer att erkänna vad han har gjort, eftersom han menar att han annars skulle visa att han inte litar på sitt lands rättssystem.
Vi kan alla hamna i situationer där vi frestas att tumma på sanningen, och att låta oss styras antingen av vårt egenintresse eller av vår lojalitet till våra nära och kära. Men Bibeln utmanar oss ändå att i alla lägen hålla sanningen högt.
I Gamla testamentet kan vi läsa saker som: ”Du ska inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa” och: ”Du ska inte stödja den ogudaktige genom att bli ett falskt vittne” (2 Mos 20:16; 23:1). I Nya testamentet skriver Paulus: ”Lägg därför bort lögnen och tala sanning med varandra” (Ef 4:25). När lögnen blir något rumsrent börjar den förgifta både våra relationer och samhället i stort.
Sanningen mitt emellan?
Något som vi alla kan utmanas av i detta är därför att våga leva med en så rak och ärlig kommunikation med varandra, att vi inte snärjer in oss i en förljugen syn på världen.
I Skam är det inte minst den muslimska Sana som står för rakheten, med hänvisning till att det är så som sanna vänner borde vara mot varandra (1:6). Men åtminstone till en början tycker hennes vänner mest att hon är elak när hon är rak …
Kanske ligger sanningen någonstans mitt emellan. Vi behöver inte alltid säga precis allt som ligger på våra hjärtan. Däremot bör vi så långt som det är möjligt hålla oss till sanningen.
Karaktärerna i Skam väljer lite olika strategier när det gäller detta, men flera gånger får vi också se att när de börjar ljuga eller komma med bortförklaringar får det konsekvenser som de själva inte hade önskat. Lögnen har helt enkelt en tendens att ”hemsöka” oss även i framtiden. Jesus själv säger därför att det är sanningen – inte lögnen – som ska göra oss fria som människor (se Joh 8:32).