Jag gick en runda i skogen hemma i Bjärnum i norra Skåne några dagar efter stormen Gudrun. Jag kunde lika gärna vara ute när det inte fanns någon ström inne. Jag kunde inte ens tända lampan för att hitta tändstickorna eller micra maten när spisen inte funkade. Där gick jag på de välkända stigarna och såg granarna min farfar planterat. Granarna som stått där nästan lika länge som strömmen hade funnits i byn men som nu hade nu lagt sig över trådarna och släckt hela samhället.
Granar är ett av de träd som växer snabbast. Deras rötter är ytliga, ligger nästan ovanpå jorden. Många av lövträden, som är dubbelt så gamla, stod bastant kvar. Deras rötter är djupa och de har tagit tid på sig att växa.
Bland rotvältorna fick jag en bild. Det fanns en likhet mellan träden och människan. Antingen är hon som granen: Snabbt har hon vuxit sig stor och stark, blivit högre än alla andra skogens träd. Hon kastar en tät skugga och låter nästan inget växa under sig. När hon faller drar hon andra med sig. Hon når sällan eller aldrig ner till djupen och vattendragen. – Hon är ytlig. Hon känner inte till den urgamla undervisningen som ger evigt liv. Hon känner inte sig själv eftersom hon inte känner sin historia och sin skapare. Hon bär alla bekymmer själv eftersom hon inte vet om förlåtelsen.
Eller är människan som ett lövträd som står stadigt kvar med djupa rötter ner i livets källa och Gud.
Vilket slags träd är jag? tänkte jag och gick hem från skogen. Den mörka skogen har blivit en ljus plats och lamporna tändes när strömmen kom tillbaka. Nu kan det växa nya träd med djupa rötter och ännu är det inte för sent för oss människor att göra likadant!
Insidan börjar i och med detta nummer på sin nionde årgång men samtidigt sin hundrade (se sidan 7). Bara det bästa är bra nog, sa man i början. Ett motto vi fortfarande vill stå för. Även efter hundra år vill vi ”vara ett litet budskap från nådens rike”. Gud bevare oss från ytlig rotlöshet!