Jag växte upp helt utan att känna till vem Jesus var. Jag hade bara en kristen vän, en klasskamrat i lågstadiet, men jag bytte skola och vi tappade kontakten. Flera år senare fick jag ett personligt möte med Gud och jag började söka efter mer av honom. Jag hade dock ingen att dela min tro eller mina tankar med. Under denna tid jag gick ofta förbi Klara kyrka, en vacker gammal kyrka mitt i Stockholm. Jag ville gå dit bara för att den var fin, men vågade inte eftersom jag inte kände att jag var en av dem. Ändå bestämde jag mig en söndag för att gå dit på mässa.
Gång på gång blir jag överraskad av allt som sker när jag ber och går med Gud, och jag lär mig med tiden att lita mer och mer på honom.
Av en slump hamnade jag då bredvid en av ungdomsledarna i kyrkan, trots att det var fullpackat, och på en gång började han prata med mig som om vi redan var vänner. Efter mässan bjöd han med mig till ungdomsgruppen på fredagen efter. Denna ungdomsgrupp råkade vara just den, av Stockholms alla ungdomsgrupper, som min gamla kristna klasskamrat brukade gå till.
”Allt som händer dig kan förklaras av slumpen, men slumpen verkar bara inträffa mycket oftare när du ber”, sade en man till mig när jag började gå i kyrkan. Fastän det som hände under mitt första besök i Klara kyrka inte låter som mer än en slump, blev ungdomsgruppen där ett svar på gemenskapen jag hade sökt efter, och avgörande för min resa med Jesus.
Gång på gång blir jag överraskad av allt som sker när jag ber och går med Gud, och jag lär mig med tiden att lita mer och mer på honom. Gud spelar inte tärning med ditt liv. Han har allt i sin hand.
