”Det kallas tvivel, det där som stör. Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör… En obehaglig distans, en konstig känsla nånstans. Det känns tomt – eller hur?” Så sjunger Lars Winnerbäck, när han i musik uttrycker sig om tvivel. Vad har det med mitt liv att göra och vad vi lära oss av historien?

Så glad jag blev av att få frågan att få skriva i Insidan om ett så viktigt ämne.
– Tänk att de frågade mig! Jag ska få skriva i en tidning!
Glädjen var faktiskt enorm och jag kände mig inspirerad och taggad på uppgiften. Plötsligt släcktes lampan. Det blev bäckmörkt. Glädjen som uppfyllde mitt inre var som bortblåst. Det kändes faktiskt som att någon retsamt böjt sig ner vid min sida, blåst in i mitt öra och den ros av glädje som börjat dansa i mitt inre flög ut genom mitt andra öra, rätt in i väggen och vissnade. Jag visste direkt vad som nått mig. Tvivlet.

Tvivlet är naturligt

Vad är detta plötsliga mörker? Vad är det som gör att jag i detta fall tvivlar på mig själv? Vad är det som gör att jag tvivlar på andra, på fakta och på Gud? Först och främst måste vi slå hål på den klassiska, lömska föreställningen som vi i kristenheten ofta inte klarar att göra oss av med. Nämligen att tvivel är detsamma som otro. Vi behandlar det tyvärr ofta som samma sak. Om någon uttalar sig om tvivel så kan det ibland behandlas som något smittsamt. Vi ser tyvärr ofta tro och tvivel som något antingen eller som man måste välja emellan. Men vad händer då med alla dem som vill tro men inte kan utav någon anledning? Det är inte alltför sällan som tvivlare helt enkelt köper detta synsätt och accepterar att de inte längre tror, vilket medför en känsla av utanförskap från den kristna gemenskapen. Tvivlaren hör ju aldrig andra tala om sitt tvivel, alltså har de inget tvivel. En rimlig slutsats men förfärligt fel. Vi kan utgå ifrån att tron är något mycket naturligt. Vi måste faktiskt tro på vissa saker för att kunna veta någonting alls. Tron är naturlig och på samma sätt är faktiskt tvivlet naturligt, det verkar ligga inbakat i tron. Os Guinnes (försvarare av den kristna tron) har skrivit en bok som heter ”Tvivlet, trons andra dimension”. Titeln pekar tydligt på hur sammankopplat tron och tvivlet är.

Korthus som rasar

Vi är knappast de första människorna på jorden som har tvivlat. Renes Descartes, en filosof och katolik på 1600 talet, använde tvivlet som en metod. Han hade svårt att lita på någonting alls och utnyttjade sitt tvivel som en metod för att nå sann kunskap. Han rev ner all sin kunskap likt att plocka ner ett korthus. Han tvivlade på allt som kunde betvivlas. Till slut kom han fram till slutsatsen: ”Jag tänker, alltså finns jag”. Det kunde han inte tvivla på. Utifrån det så byggde Descartes upp all sin kunskap igen, likt ett korthus. Långt innan Descartes byggde korthus så argumenterade Augustinus, en kyrkofader på 300 talet, mot skeptikerna. Skeptikerna ansåg att ren kunskap var omöjlig att nå. Augustinus sa då att man inte kan tvivla på att man tvivlar. Så tvivlet var en viktig grund för Augustinus. Tvivlet var det han var säker på. Det är nog inte så många som idag omfamnar dessa ståndpunkter men de ger oss ändå ganska mycket idag. Detta är två förhållningssätt till tvivel som är ganska radikalt annorlunda jämfört med hur vi idag ofta förhåller oss till vårt tvivel.

Man kan inte tvivla på att man tvivlar.

Olika tvivel

Vårt tvivel på Gud kan ta sig uttryck på många olika sätt. Man kan dela upp dem i två kategorier:

  1. Emotionella (känslosamma), tvivel på Gud. Vi tvivlar på ifall vi kan lita på Gud. Emotionellt tvivel uppstår ofta när något jobbigt inträffar i livet.

  2. Intellektuella problem. Vi har frågor om och kring Gud. Motsägelser i Bibeln får ofta mig att tvivla på Gud. När vi upplever en frånvaro av Gud, så börjar vi tvivla på Guds existens. Detta är typiska intellektuella tvivel. Denna sorts tvivel kommer vi alltid att ha, så länge vi tänker, vilket vi inte ska upphöra med. Jag tror att vi ofta gillrar tvivelfällor för oss själva. När det gäller de intellektuella problemen så har vi ofta kriterier för Gud. En viss föreställning om att Gud ska passa in i vår mall för att vi ska vara övertygade om hans existens. Ofta är kriterierna väldigt sinnliga, till exempel krav på påtagliga och omedelbara under. Visst kan Gud uppfylla våra kriterier men han är inget ”tamt lejon”, som man säger i Narnia. Det är en levande Gud som övergår våra mänskliga kriterier. Risken med sådana kriterier är att vi lätt hamnar i ateism (att det inte finns någon Gud) eftersom våra kriterier bäddar för att uppleva Gud som frånvarande.

Tvivla på tvivlet

Vi kräver ofta yttre bevis för att någonting ska vara sant. Problemet med det är att det inte är bevisat att saker och ting måste vara bevisat för att det ska vara sant. Vi har ibland orimliga kriterier som inte hjälper oss tvivlande människor. Gud kan gripa in i skapelsen men oftast verkar det som att Gud låter sin skapelse fortgå efter de lagar han själv skapat. Tvivel är alltså något mycket naturligt och kanske kan vi dra lärdom av Descartes och Augustinus och använda tvivlet till något positivt. Borde man inte kunna tvivla på sitt tvivel? Testa!