Att förlåta det oförlåtliga

Corrie ten Booms vittnesbörd om mötet med sin fångvaktare från koncentrationslägret i Ravensbrück har berört miljontals människor. Kan man verkligen förlåta den som gjort sig skyldig till det värsta?

Det var i en kyrka i München som jag såg honom – en skallig, storväxt man, klädd i en grå ytterrock och med en brun filthatt mellan händerna. Människor var på väg ut ur källarlokalen där jag just hade talat och rörde sig längs raderna av trästolar mot dörren längst bak. Det var 1947 och jag hade kommit från Holland till det besegrade Tyskland med budskapet om att Gud förlåter.

Det var denna sanning som de mest av allt behövde höra i detta bittra, sönderbombade land, och jag gav dem min favoritbild av förlåtelsen. Kanske är det för att havet aldrig är långt från en holländares sinne som jag tyckte om att tänka att det var där alla förlåtna synder kastades.

– När vi bekänner våra synder, sa jag, så kastar Gud ner dem i det djupaste havet, och de är borta för evigt.

Allvarliga ansikten stirrade tillbaka på mig, utan att riktigt våga tro. Det fanns aldrig några frågor efter ett anförande i Tyskland 1947. Människor ställde sig upp i tystnad, i tystnad tog man på sig sina rockar, i tystnad lämnade man rummet.

Det var då jag såg honom, när han arbetade sig framåt genom folkströmmen. Ett ögonblick såg jag ytterrocken och den bruna hatten, men i nästa ögonblick den blå uniformen och skärmhatten med dödskalle och benknotor*. Minnet kom rusande tillbaka: det stora rummet med sina skarpa lampor; den sorgliga högen av klänningar och skor mitt på golvet; skammen över att behöva gå naken förbi den här mannen. Jag kunde se min systers bräckliga gestalt framför mig, med revbenen så tydliga under den bleka, tunna huden. Betsie, så mager du var!

Nu stod han framför mig, med handen utsträckt.

– Ett fint budskap, fröken! Hur gott är det inte att veta, som ni säger, att alla våra synder är på havets botten!

Jag, som så lättvindigt hade talat om förlåtelse, fumlade i min handväska i stället för att ta handen. Han kunde inte komma ihåg mig, så klart – hur skulle han kunna komma ihåg en fånge bland de tusentals kvinnorna? Men jag kom ihåg honom och läderpiskan som brukade hänga från hans bälte. Jag stod ansikte mot ansikte med en av mina fångvaktare och mitt blod tycktes frysa till is.

– Du nämnde Ravensbrück i ditt tal, sa han. Jag var vakt där.

Nej, han kom inte ihåg mig.

– Men sedan dess, fortsatte han, har jag blivit en kristen. Jag vet att Gud har förlåtit mig för de grymma sakerna jag gjorde där, men jag skulle vilja höra det från dina läppar också. Fröken, sa han och sträckte återigen fram handen, vill du förlåta mig?

Och jag stod där – jag, vars synder gång på gång behövde bli förlåtna – och kunde inte förlåta. Betsie hade dött på den platsen. Kunde han radera ut hennes långsamma, fruktansvärda död så enkelt med denna fråga?

Det kan inte ha varit många sekunder som han stod där – med handen utsträckt – men för mig verkade det som om timmar gick medan jag kämpade med det svåraste som jag någonsin varit tvungen att göra.

”Förlåtelse är nyckeln som låser upp fiendskapens fängelse och hatets handbojor. Den bryter bitterhetens kedjor och själviskhetens fotbojor.”
– Corrie ten Boom

För jag måste göra det – det visste jag. Budskapet om att Gud förlåter har ett villkor: att vi förlåter dem som har skadat oss. Om ni inte förlåter människorna deras överträdelser, säger Jesus, ska inte heller er himmelske Fader förlåta era överträdelser.

Jag visste detta, inte bara som ett bud från Gud, utan som en daglig erfarenhet. Sedan krigets slut hade jag i Holland drivit ett hem för offer för nazisternas brutalitet. De som kunde förlåta sina tidigare fiender kunde också senare återvända till världen utanför och bygga upp sina liv på nytt, trots de fysiska ärren. De som höll fast vid sin bitterhet förblev invalider. Så enkelt och så fruktansvärt var det.

Ändå stod jag där med kylan i ett fast grepp om mitt hjärta. Men förlåtelse är inte en känsla – det visste jag också. Förlåtelse är en viljans handling och viljan kan fungera oberoende av temperaturen i hjärtat. ”Hjälp mig!” bad jag tyst. ”Jag kan lyfta min hand. Det kan jag göra. Du får ge känslan.”

Och så, tafatt och mekaniskt, tryckte jag min hand i den som sträcktes ut mot mig. Och när jag gjorde det hände en otrolig sak. Strömmen började vid min skuldra, rusade ner genom min arm och fortsatte in i våra sammanfogade händer. Sedan var det som att denna helande värme fyllde hela mitt väsen, och fyllde mina ögon med tårar.

– Jag förlåter dig, broder! grät jag. Med hela mitt hjärta!

Under en lång stund stod vi där och grep varandras händer, den tidigare fångvaktaren och den tidigare fången. Jag hade aldrig känt Guds kärlek så intensivt som jag gjorde då.

* sådana som de tyska SS-soldaterna bar

Texten är hämtad från boken Herrens luffare, och är språkligt reviderad av Insidans redaktion.