Visst kan man ibland undra hur ens föräldrar tänkte när man ser bilder på vad man hade på sig när man var liten?
Jag håller alltid händerna för ögonen när jag ser bilder på mig själv i en senapsgul overall med ett konstigt mönster på ena axeln. Dessutom med tjocka röda muddar som skulle få vem som helst att se just rött. I dag är den bortskänkt och ingen är gladare över det än jag.
Men från en overall till en annan. De senaste månaderna har jag upplevt något jag skulle beskriva som en overall av frid. Då menar jag inte att jag har gått runt i en senapsgul vuxenoverall, utan att jag har upplevt en stark känsla av Guds frid. Det har känts som om Gud fysiskt omsluter mig, ungefär som en overall, även om mina omständigheter pekar på att jag inte ”borde” känna frid.
Oavsett beror sanningen om Guds frid inte på våra omständigheter, känslor eller hur vi presterar.
Hur är detta möjligt? Är det inte bara när det går bra för oss och när det är lugnt runt omkring oss som vi känner frid? Nja, kanske det ibland är när ingenting går som vi tänkt oss och man undrar om man är på rätt plats i sitt liv som man får uppleva Guds frid som starkast. Möjligen kan friden vara en vägvisare att vi är på rätt väg.
Vi kan känna Guds frid starkt eller ha dagar då det känns som om vi bara går runt i en ful gul overall. Oavsett beror sanningen om Guds frid inte på våra omständigheter, känslor eller hur vi presterar. Han går alltid med oss och vill guida oss rätt, oavsett vilken overall vi känner att vi bär.