Några veckor innan jul sitter vi samlade i helklass och har genomgång med läraren. Uppgiften vi har fått innebär att vi ska läsa en dikt och diskutera dess innehåll och möjliga eller omöjliga tolkningar. Dikten i fråga är mörk och tung – den beskriver döden. Meningarna är tunga. Trots detta undrar läraren om det kan finnas hopp i texten. Händer sträcks upp, svar diskuteras. Läraren kommer fram till att kanske gör det faktiskt det, trots mörkret. Det är nämligen så att trots att döden kan verka avlägsen och skrämmande, så inger den ett visst hopp i detta att när vi väl dör så slipper vi åtminstone världens lidande och ondska. Att dö kan få bli en smärtlindring.
Min lärares tolkning är inte fel. Men den är missvisande. Den pekar inte på hela sanningen. Allt detta inser jag där jag sitter i klassrummet. Min lärare har dragit många viktiga slutsatser, ändå flyger den allra viktigaste över huvudet på både henne och klassen – att om man inte tror på Gud blir döden endast en befrielse från något, inte till något. Som kristen förstår jag att i och med döden blir jag slutgiltigt befriad, inte bara från världens lidande, utan till världens frälsare. Detta viktiga missar man om man inte har Gud i sitt liv. Detta viktiga påminns jag om denna helt vanliga skoldag. Tänk vad stort att få se fram emot detta efter döden!
