Blicken på Gud mitt i striden

Vi förmår ingenting mot denna stora skara som kommer mot oss, och vi vet inte vad vi ska göra. Men våra ögon är vända till dig. (2 Krönikeboken 20:12)

Denna vers är en del av en bön som Josafat, som var kung över Juda rike, bad till Gud i en situation han var förtvivlad över. Josafat fick höra att en mäktig skara hade gått samman för att anfalla hans folk. Fienderna var många och starka, och Josafat insåg att hans armé var chanslös mot dem. I sin bön lyfter han blicken och uttrycker sitt totala beroende av Gud. Svaret på bönen är tröstande: Var inte rädda eller modlösa inför denna stora skara, för striden är inte er utan Guds. I striden går folket ut i tillbedjan i stället för med fysiska vapen och de vinner. De behöver inte lyfta ett svärd. 

Då finns det en inbjudan att låta Gud vara den som tar vår strid.

I våra liv är det kanske inte en fiendearmé av samma slag som vi strider mot, men vi möter andra motgångar och frestelser som gör att vi tappar blicken på Gud. Livet kan kännas överväldigande och utmaningar kan kännas för stora för oss att hantera. Då finns det en inbjudan att låta Gud vara den som tar vår strid. När vi ber om Guds hjälp vill han hjälpa oss, och Gud för alltid med sig seger. Det bästa vi kan göra är att inse våra begränsningar och sätta vår tillit till Gud och inte till oss själva. I stället för att fästa blicken på det jobbiga som kommer emot oss, kan vi vara som Josafat och säga: Vi vet inte vad vi ska göra. Men våra ögon är vända till dig.