”Vad är du tacksam över?” frågar jag. Mannen framför mig tvekar inte en sekund. Han ler, pekar uppåt och svarar kort ”Gud”.
Vi befinner oss i en samlingslokal till en skola i ett slumområde i Filippinernas huvudstad Manila. På det kala betonggolvet springer en liten pojke barfota. I bakgrunden hörs ljudet av galande tuppar. Mannen jag pratar med heter Bayani och han jobbar med att städa lokalen och att sälja tupparna för ”tuppfäktning”. Mötet med honom ska senare komma att betyda mycket för min egen relation med Gud. Några dagar efter att jag träffat Bayani nås jag av nyheten att slumområdet där han bor och jobbar drabbats av en omfattande brand. Samlingslokalen med tupparna är borta. Ett par månader senare får jag möjlighet att åka tillbaka och jag bävar inför att möta en uppgivenhet hos människor som förlorat allt. I stället möts jag återigen av Bayanis leende. Tillsammans jobbar människor nu för att bygga upp det som brunnit ner och en pojke erättar att han vill bli brandman när han blir stor. Jag tänker på Bayanis ord om vad han är tacksam över, och jag inser att Gud alltid är närvarande.
