Jag har nog alltid, eller så länge jag själv kan minnas i alla fall, kallat mig själv för kristen. Detta för att jag alltid har haft en tro på Gud. Jag är däremot inte uppvuxen i kyrkan.
Visserligen gick jag i kyrkans barntimmar när jag var riktigt liten, men så snart jag och mina syskon växte ur den åldern blev kyrkobesöken få. Vi gick på gudstjänst under jul, påsk och vid första advent – och så möjligtvis ett par söndagar till under resten av året. Men det var det. Dessutom gick vi inte alltid till samma kyrka när det väl var dags. Det gjorde att jag aldrig hann lära känna människorna i någon av kyrkorna särskilt väl. Och någon ungdomsgrupp hade jag inte heller att gå till. Jag tror inte ens att jag visste att sådana fanns under mina tonår.
På avstånd
Detta gjorde att jag alltid kände mig som en besökare eller betraktare när jag gick till kyrkan. Sammanhanget fanns där men var inte mitt. Det kändes många gånger som att jag deltog i gudstjänsterna lite på håll, och jag brukade dessutom alltid gå innan kyrkfikat startade. Den kristna gemenskapen var på så vis obefintlig i mitt liv och jag förstod nog inte då vad det var jag egentligen missade.
Stillastående
Hurdan var då min tro? Jag skulle säga att den fanns men att den inte växte överhuvudtaget. Jag försökte ibland läsa Bibeln på egen hand men tyckte nästan alltid att det jag läste var svårt eller konstigt. Jag försökte dessutom be lite då och då men visste inte riktigt vad jag skulle be om. Detta, tillsammans med att jag inte hade några kristna kompisar i min närhet att diskutera med, gjorde att tron blev mycket av en privatsak. Det blev något som jag behöll för mig själv och som jag lät vara i en ganska stillastående position. Men tack och lov slutade det inte där.
Ett svart hål
En dag när jag satt hemma på min säng började jag reflektera över min tro. Det kändes som att den hade ett stort svart hål i sig som behövde fyllas med något för att bli hel. Jag visste inte exakt vad detta något var, men jag visste att jag saknade det. Denna känsla och ett par andra erfarenheter väckte en längtan i mig efter att gå bibelskola. “På en bibelskola kan jag få bra input till tron”, tänkte jag. Och ett år efter studenten blev denna idé till verklighet – en verklighet som förvandlade min tro totalt.
Församlingssnacket
Under en av kvällarna på bibelskolan pratade jag och några klasskompisar om församlingar – vilka församlingar vi hade vuxit upp i och vad det hade fått betyda för var och en. Jag berättade att jag inte hade haft någon församling under min uppväxt, men att jag nu längtade mycket efter att ha en.
Helt plötsligt blev församlingen inte bara en besöksplats utan ett andligt hem
Min tid på bibelskolan hade verkligen fått visa vilken enorm skillnad gemenskap med andra kristna gör för tron. Aldrig hade min tro vuxit och blomstrat så mycket som nu. Min nästa längtan blev därför att hitta en församling.
Sökte och fann
Efter ett par olika kringhopp hittade jag en församling som jag ville satsa på. Jag älskade att få börja gå dit regelbundet och att för första gången någonsin få kalla en församling för min. Jag började med att delta i gudstjänsterna och lära känna människorna där, för att sedan engagera mig i olika uppgifter. Och gissa vad? Ju mer jag engagerade mig i min församling desto större hjärta fick jag för den! Helt plötsligt blev församlingen inte bara en besöksplats utan ett andligt hem. Det blev ett ställe där jag fick växa och utmanas i min tro, tillbe och lovsjunga Gud, och ha gemenskap med andra kristna. Det blev med andra ord en plats där allt det jag tidigare hade saknat fanns.
Mitt tips
Om jag skulle ge dig ett tips utifrån mina egna erfarenheter skulle det vara att genomföra ansträngningen att hitta en församlingsgemenskap. Att vara kristen på egen hand är nämligen alltför jobbigt och svårt. Erkänn för dig själv att du behöver gemenskap med andra kristna för att växa i tron och sök dig sedan till en församling. Tro mig, det kommer göra skillnad.