Jag läste i morse om profeten Elisas lärjungar. De ville ha ett större hus till sina lektioner hos profeten så de tågade iväg till floden Jordan för att hugga stockar. Men en av dem tappar en yxa i vattnet och ropar helt förtvivlad: ”Nej, den var lånad”. Yxor var säkert svindyra på den tiden. Då kastar Elisa i ett trästycke i vattnet och yxan flyter upp till vattenytan. – Och det bara står där i Bibeln som om det är helt normalt när en gudsman är i farten! (Läs 2 Kung 6)
Denna gång skriver jag för sista gången i Insidan som redaktionschef. Det har varit en spännande tid, svårt ibland men för det mesta roligt. Ofta har jag faktiskt upplevt det som ett under att Insidan blivit klar i tid, ännu en gång. Det har varit lika otroligt som att se en järnyxa flyta upp ur vattnet. Naturlagarna säger att det är för stort projekt för att drivas av ideella krafter. Skribenters villighet att ställa upp gratis är lika dyrbart som en yxa när man ska hugga träd. Samarbetsförmåga och mycket kreativitet har inte saknats när redaktionen huggit i med full iver. Layoutarbetet har lyft tunga texter till läsbarhetens yta. Sedan har tidningen skimrat till, flutit upp och legat klar framför oss och jag har förstått att en gudsman måste ha stått bakom det. Den gudsman som i juletid kallas Jesusbarnet. Tänk att jag har fått jobba med honom!
Med erfarenhet kan jag alltså säga: Dra dig inte undan när du får en uppgift i kristen verksamhet. Var trogen i din ungdomsgrupp, förening eller församling. Det är där man ser Guds handlande!
Nu kommer Ida Nilsson som bor i Stockholm ta över som redaktionschef. Hon är hjärtligt välkommen och jag önskar henne samma glädje och välsignelse som jag själv har fått uppleva med Insidan!
