”Vi har en skyldighet att agera”
Det tummas på än det ena, än det andra.
Svenska kyrkan idag har inte längre Bibeln och Guds ord i centrum.
En ohållbar situation, menar företrädare för Missionsprovinsen.
Missionsprovinsen
Grundad: 6/9 2003
Består för tillfället av: nio gudstjänstgemenskaper
Biskop: Arne Olsson (vigd 5/2 2005)
Präster: Jan-Ulrik Smetana, Niko Vannasmaa och Gunnar Andersson
Vad innebär Missionsprovinsen?
– Det är ett nätverk mellan gudstjänstgemenskaper, och som möjliggör prästvigning. Om biskoparna i Svenska kyrkan vägrar viga präster som håller fast vid Bibeln, måste vi hitta andra sätt, och det är Missionsprovinsens viktigaste syfte, säger Bengt Birgersson, provinssekreterare, och fortsätter:
– Missionsprovinsen är en provins i Guds kyrka, och har en alternativ kyrkostruktur parallellt med Svenska kyrkan. Sådana strukturer är alltid provisoriska för det finns bara ”en allmännelig kyrka”, enligt vår trosbekännelse.
Ni vigde er första biskop och de första prästerna för en tid sedan. Vad händer härnäst?
– Nästa steg är att viga fler biskopar. De två som är valda, Lars Artman och Göran Beijer, hoppas vi är vigda innan året är slut. Det kan också bli fler biskopsvigningar. Sedan ska vi också fortsätta med att viga präster, och vi har minst fem kandidater till nästa årsskifte.
Vad säger Svenska kyrkans ledning med ärkebiskop Hammar i spetsen om Missionsprovinsen?
– De säger att vi har startat en ny kyrka och då är vi inte längre en del av Svenska kyrkan. De säger också att de som deltar, även pensionerade präster, kommer att bli av med sina ämbeten. Men det här är något som vi har kalkylerat med.
Kommer ni att bli uteslutna som medlemmar?
– De vill inte utesluta oss, och kan inte heller i dagsläget. De vill hellre säga att det är vi som går vår egen väg. Men det kan bli så i framtiden att de stiftar nya paragrafer som kan utesluta oss som medlemmar i kyrkan, och då står vi där.
Har Missionsprovinsen splittrat kyrkan?
– Se på Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner som har en egen struktur – de lever sitt eget liv – men de har lika fullt inte lämnat kyrkan. De flesta tänker: bara för att Missionsprovinsen har en egen biskop har vi startat en ny kyrka. Det är viktigt att säga att Svenska kyrkan är mer än det som ryms i strukturen, det vill säga domkapitel, pastorat, stift och så vidare. Det är också Oas, Kyrkliga förbundet, MBV. Vi hävdar att Missionsprovinsen är en del av Svenska kyrkan – vi är ett icke-territoriellt stift – men vi blir inte erkända av ledningen.
Var ska ni fira era gudstjänster?
– Det är inte Missionsprovinsen utan de olika gemenskaperna inom provinsen som firar gudstjänster. Och då kommer vi att göra precis som MBV alltid har gjort. Det vill säga vara i lånade kyrkor, missionshus, olika hyrda lokaler, kanske till och med i hemmen.
Vissa kritiker säger att Missionsprovinsen går för fort fram.
– Då säger jag: Nej, vi har inte gått för fort fram, snarare för långsamt. Sedan 1993 har det varit prästvigningsstopp. I tolv år har man inte vigt unga troende präster som kan hålla fanan högt och vara förebilder för våra kristna ungdomar.
Andra säger att ni borde samla de bekännelsetrogna rörelserna först, innan ni går vidare?
– Jag vet att den kritiken har framförts, och att vissa tycker att vi bygger något ovanifrån. Jag håller inte med. Att bygga nerifrån är precis vad vi har gjort. Vi består av gudstjänstgemenskaper på verklig gräsrotsnivå, brinnande kristna som längtar efter att kunna höra många unga prästkandidater som Gud har kallat.
– Det är en utopi att tro att man först kan samla alla bekännelsekristna. Jag brukar gå tillbaka till Gideon i Bibeln, han som trodde att han skulle få 30 000 man av Gud för att besegra midjaniterna. Men det fick han inte. Gud tyckte det räckte med 300 man som dessutom inte var beväpnade. De hade bara med sig facklor och trumpeter, men lyckades ändå vinna, och vara till välsignelse för många.
Är du förvånad att inte fler hakar på ert tåg?
– Nej, det är jag inte. Steget från tanke till praktik är stort, och det kostar en hel del att vara med. MBV, till exempel, har varit med i samtalen i många år, och också tagit emot en av våra första präster (Jan-Ulrik Smetana). Inom MBV finns det naturligtvis olika synpunkter. Vissa tycker det är bra, andra rent av förskräckligt. Jag tycker nog att BV:s styrelse har handlat klokt och förståndigt och har full respekt för hur de hanterar situationen.
Sagt och hört om Missions-provinsen:
- Enligt Kyrkans tidning delar inte biskop Walter Obare Missionprovinsens syn. Den 23 december förra året skrev Obare i ett brev till Ishmael Noko, generalsekreteraren för Lutherska världsförbundet: ”Från Missionsprovinsens korrespondens med mig står det klart att den är ett självständigt samfund i Sverige och inte en del av den [Svenska] kyrkan och att vi därför inte kommer att viga en biskop i Svenska kyrkan.”
- Yngve Kalin, ordförande i Kyrklig samling, skriver på hemsidan www.kyrkligsamling.se: ”Missionsprovinsens företrädare har inte lyckats övertyga den överväldigande delen av den bekännelsetrogna rörelsen att den biskopsvigning som nu ensidigt planeras i konflikt med Svenska kyrkan skulle vara vägen att bevara den apostoliska tron i vår kyrkoprovins. Jag, i likhet med de flesta inom Kyrklig samlings samarbetsråd, ser det som en förhastad åtgärd och kan inte ställa mig bakom den.”
- Kyrkliga Förbundet informerar i Kyrka och Folk (7/03) om sin inställning till Missionsprovinsen: ”Kyrkliga Förbundet för evangelisk luthersk tro på riksnivå har delade meningar om förslaget till missionsprovins, men vi tycker ändå att det är värt att pröva om det är Guds mening och därför vill vi inte säga nej. I förhållande till riksstyrelsen är naturligtvis varje lokalavdelning fri att fatta sitt beslut.”
- Styrelsen för Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner skriver om sitt förhållande till Missionsprovinsen: ”Att MBV:s styrelse deltar som observatörer i arbetet med Missionsprovinsen innebär inte att vi vill att MBV skulle bli en del av denna…Men situationen i Svenska kyrkan gör att vi kan se Missionsprovinsen som ett alternativ för vissa föreningar, församlingar och vängrupper där medlemmarna inte längre kan ha sin församlingstillhörighet i Svenska kyrkan.” (Kyrka och Folk 34–35/03)