Aimee suckade tungt när hon hörde de högljudda rösterna från nedanvåningen. Vad grälade de om den här gången? Antagligen hade Teo, hennes uppnosiga lillebror sagt eller gjort någonting igen. Mamma lät upprörd, Teo arg och hennes lillasyster Olivia grät. Aimee gick fram till fönstret och tittade ut. Solen sken och det såg ut att vara riktigt varmt ute. Det var i slutet av maj och snart skulle sommaren vara här. Då skulle den här annars så folktomma lantorten fyllas med turister från alla håll och kanter. Aimee brukade avundas de människor som kom hit på somrarna. De kunde njuta av det bästa den här byn hade att erbjuda och sedan åka hem igen när hösten började närma sig. Hon själv hade inte det valet eftersom hon bodde här. Hon tvingades stå ut med det ödsliga livet under resten av året då ingenting roligt hände och då man träffade samma inbitna lantbor varje dag. Den by som många kunde beskriva som ett paradis var för henne ett fängelse.

”Den by som många kunde beskriva som ett paradis var för henne ett fängelse.”

Missmodig till sinnet gick Aimee ner för trappen.

”Vad bra att du kom, Aimee, jag skulle behöva hjälp med att städa i dag”, sa hennes mamma när hon fick syn på henne.

”Jag hinner inte”, ursäktade sig Aimee snabbt och skyndade sedan ut genom ytterdörren innan hennes mamma hann invända. Sedan traskade hon bort till stranden och satte sig på sin favoritplats, en liten klippa alldeles intill havet. Där hade hon suttit många gånger med ett anteckningsblock i handen och bara skrivit om allt som ploppade upp i hennes huvud. Att se ut över det oändliga havet, höra måsarnas skrin och vågornas brusande när de sköljde över strandkanten gav henne ro i sinnet och i själen. Här fanns inget gnäll, inget tjafsande, inga krav. Det var bara hon och naturen. Hon och Gud. Och i dag bad hon samma bön som hon bett så många gånger förut: ”Gud, kan du inte ta mig härifrån?”

Ett rytmiskt plumsande fick henne att vakna upp ur sina tankar. Hon tittade bort mot stranden och fick se Marcus, hennes närmsta granne, stå vid strandkanten och kasta stenar i vattnet. Först blev hon irriterad över att han inkräktade på hennes fridfulla sfär. Sedan blev hon nyfiken. Det var något visst med sättet han kastade ut stenarna i havet. Först stod han och blundade med stenen i handen en lång stund, sedan kastade han ut den i havet i en beslutsam gest. Och fastän hon alltid hade tyckt Marcus var lite märklig tog nyfikenheten över och hon gick fram till honom.

”Du behöver nog lite plattare stenar för att kasta macka”, påpekade hon retsamt.

Han kastade en blick på henne och log. ”Jag kastar inte macka”, sa han.

”Vad gör du då?” frågade Aimee.

”Jag ber”, svarade han enkelt.

”Ber?” Aimee rynkade förvånat pannan.

”Jepp. Varje sten representerar en särskild bön”, förklarade Marcus. ”När jag kastar den i havet lämnar jag det jag har bett om till Gud. Det blir mycket mer konkret på det sättet.”

”Tror du det funkar då?” frågade Aimee misstroget. ”Jag menar, får du några svar på dina böner?”

”Hela tiden. Ibland kanske inte precis som jag hoppats, men Gud svarar alltid på våra böner.” Han kastade iväg ännu en sten. Aimee betraktade stenen när den flög iväg och landade i vattnet med ett plums.

”Han har då aldrig svarat på mina”, konstaterade hon dystert.

Marcus betraktade henne fundersamt. ”Är du säker på det?”

”Ja. Annars skulle jag inte fortfarande vara kvar på det här hemska stället.”

”Är det så hemskt?” frågade han.

”Fruktansvärt. Tycker inte du det?”

”Nej”, sa Marcus och skrattade. ”Jag älskar den här platsen. Det har jag alltid gjort.”

Aimee såg på honom och skakade på huvudet. ”Jag har aldrig riktigt förstått mig på dig”, sa hon sanningsenligt. Då skrattade han ännu mer.

”Hur kan man se ut över allt det här vackra och inte tycka om det?” frågade han.

”Det är inte platsen i sig det är något del på”, förklarade Aimee. ”Det är mer människorna i den. Alla inbitna, trångsynta bönder som bara pratar om vädret, traktorer och hur skörden kan tänkas bli i år. Människorna här är så fångade i sina fasta, uråldriga rutiner och tankemönster. Allt som är nytt och annorlunda skyr de.”

”Jag tycker snarare att det är du som låter trångsynt”, anmärkte Marcus roat.

”Jag har känt dessa människor i hela mitt liv, jag vet vad jag pratar om.”

”Jag har också bott här hela mitt liv”, påminde Marcus henne. ”Men jag ser inte människorna här så som du ser dem.”

”Hur ser du dem då?” frågade Aimee.

”Jag ser deras stora hängivenhet, deras tålamod, uthållighet och lugn. Deras kärlek till djuren och naturen. Vi är så bra på att döma och placera in varandra i fack, men det finns så mycket i människor som vi inte ens kan drömma om. En hel livstid skulle inte räcka till för att lära känna en människa helt och fullt.”

Marcus log mot Aimee och hans blick var varm när han sa: ”Du kanske borde ge människorna här en ärlig chans innan du flyr fältet för gott?”

”Kanske har du rätt”, medgav Aimee tankfullt. Hon insåg att hon nog varit alltför snabb med att döma andra. Under alla år som hon känt Marcus hade hon tyckt att han var konstig och överdrivet religiös. Nu fängslades hon av hans varma, genuina utstrålning, hans glittrande blåa ögon och lekfulla leende. Hon upptäckte hur lätt det var att prata med honom, och hur

klokt han resonerade. Det fanns en trygghet hos honom som hon inte lagt märke till innan. Som att han verkligen kunde vara sig själv och inte brydde sig om vad andra tyckte eller tänkte om honom. Och hon förstod nu att det antagligen var för att han själv inte dömde människor, utan såg dem med öppna, välvilliga ögon. Och hon fick en kittlande längtan inom sig efter att få lära känna honom ännu bättre.

”Kom så badar vi!” utbrast Marcus plötsligt. Aimee gapade av förvåning.

”Va?”

”Varför inte?” skattade Marcus.

”För att… man kan inte bada i maj, det är alldeles för kallt!”

”Visst kan man det, det är bara att hoppa i! Eller vågar du inte?”

”Klart jag vågar!” försvarade sig Aimee. ”Det handlar inte om det…”

”Kom då!” manade Marcus retfullt. Sedan sprang han själv i med kläderna på och gav till ett vilt glädjetjut när han kastade sig i vågorna.

”Han är galen”, muttrade Aimee. ”Spritt språngande galen.” Men hon kunde inte låta bli att le brett när hon såg honom plaska fram i vattnet, fullt påklädd.

Sedan tog hon ett djupt andetag innan hon också kutade ut. Hennes eget skrik berodde dock mer på den isande kylan än någonting annat. I vanliga fall vägrade hon bada om det inte var upp emot tjugofem grader i vattnet. Nu kändes det som att det inte kunde vara mer än tio. Känslan var helt fruktansvärd, och samtidigt berusande. Aldrig hade hon gjort något så här galet. Lika strama ramar som hon satt kring andra människor hade hon satt kring sig själv. Men Marcus fick de där ramarna att falla i bitar. Med ett enda leende. Hur många fler guldklimpar i den här byn hade hon missat? Kanske hon faktiskt borde ägna lite tid till att ta reda på det?

Några veckor senare satt hon på stranden tillsammans med Marcus och betraktade den färgstarka solnedgången. Hon insåg då att det var precis som Marcus hade sagt, att Gud inte alltid svarar på våra böner så som vi vill. Gud visste att det inte var att flytta härifrån som Aimee djupast sett behövde utan en förändring inombords. Ett nytt sätt att se på saker och ting. Det hade hon också fått, och mer därtill. Marcus till exempel, som blivit mer än en vän för henne. Och den här kvällen skulle hon alltid minnas. För det var den här kvällen som hon kysste honom första gången. Amanda Mattson Ryckcitat: Den by som många kunde beskriva som ett paradis var för henne ett fängelse.

Känslan var helt fruktansvärd, och samtidigt berusande. Aldrig hade hon gjort något så här galet. Gud visste att det inte var att flytta härifrån som Aimee djupast sett behövde utan en förändring inombords. Ett nytt sätt att se på saker och ting. Det hade hon också fått, och mer därtill. Marcus till exempel, som blivit mer än en vän för henne. Och den kvällen skulle hon alltid minnas. För det var den här kvällen som hon kysste honom första gången.