Konfirmationen: I början på en livslång resa

Att vara lärjunge till Jesus är ett livsprojekt. Konfirmationstiden innebär inte att man blir färdig för att kunna leva ett gott kristet liv. Men det kan få vara en början på en lång resa.

Vi blev kallade till att vara lärjungar när vi döptes. Den kallelsen står fast och ändras inte. Vi kan lita på att Jesus vill vara med dem som tillhör honom. När vi nu har blivit lärjungar får vi mer och mer upptäcka vad det handlar om. Det är självklart att vi inte begriper allt på en gång. De lärjungar som Jesus kallade, bröt upp från sina olika arbeten, lämnade sina familjer och följde Jesus under några år. I gemenskap med honom fick de både uppgifter och undervisning. Jesus sände tidigt ut dem för att både berätta om Guds rike och bota sjuka. Men hela tiden med Jesus var som en ”lärjungaskola”.

Ett himmelskt uppdrag

Strax innan Jesus himmelsfärd gav Jesus sina lärjungar uppdraget: gå ut och gör alla folk till lärjungar (Matt 28:19). Det dröjde inte många veckor till Pingstdagen (Apg 2) då detta uppdrag blev tydligt och synligt. Flera tusen kom till tro på Jesus, och den kristna församlingen i Jerusalem tog form. Sedan spred sig budskapet om Jesus långt utanför det judiska folket och Israel, först runt Medelhavet och sedan som svallvågor åt alla väderstreck.

Att vara lärjunge är alltid något frivilligt, vilket innebär att vi också får ta ställning.

Den första kyrkan hade alltså ett uppdrag: gör alla folk till lärjungar och döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem allt jag har befallt er (Matt 28:19–20). Läser vi dessa verser noga ser vi uppmaningen: gör alla folk till lärjungar. Sedan kommer en förklaring till hur det ska gå till: döp och lär.

Bland de första generationerna kristna döptes man oftast som vuxen. Då hade man fått undervisning före dopet. När man sedan blev döpt la prästen händerna på den döpta och bad om den helige Ande. När barndopet sedan började bli vanligt, hamnade undervisningen i stället efter dopet. Ur denna undervisning växte sedan konfirmationen fram. Dop och undervisning hänger alltså ihop. Därför har kyrkan i alla tider ägnat sig åt olika typer av dopundervisning, men också startat skolor och universitet.

En frivillig bekräftelse

Konfirmation betyder bekräftelse. Genom undervisning får vi kunskap om vad vi har fått i dopet. När vi har fått denna undervisning vill vi bekräfta vår vilja att vara lärjungar till Jesus. Det är denna bekräftelse vi kallar konfirmation. Vi säger ja till att vara Jesus lärjungar, men framför allt säger vi ja till den kallelse vi fick från Gud redan i dopet.

När vi bekräftar vårt dop svarar vi alltså på Guds kallelse till oss. Konfirmationen är inte en examen som vi tar när vi lärt oss mycket om kristendomen och sedan blivit ”godkända”. Nej, vi kan likna konfirmationen vid att Jesus frågar sina lärjungar som gått med honom en tid: ”vill ni gå med mig, vill ni vara kvar hos mig, eller vill ni gå bort från mig?”

Dessa frågor fick också Jesus första lärjungar: inte vill väl också ni gå bort? (Joh 6:67). Det är en viktig fråga eftersom Jesus inte tvingar eller hotar någon. Att vara lärjunge är alltid något frivilligt, vilket innebär att vi också får ta ställning. När vi gör det är det viktigt att vi inser vad det är att vara en lärjunge till Jesus. Ibland kan vi få för oss att en kristen människa borde veta mer, förstå mer, vara godare, visa mer kärlek och så vidare. Alltså blir vi inte nöjda med oss själva. Därför kan vi få för oss att vi aldrig blir ”riktigt” kristna. Vi undrar kanske om vi duger som Jesus lärjungar.

Ett omväxlande liv

När blir man en mogen människa? Den frågan trodde jag som ung att vuxna kunde svara på. Men nu vet jag att det inte är så. Att bli äldre är inte samma sak som att mogna, men vi kan mogna med åren – som väl är.

När vi konfirmeras är det ofta i en ålder när mycket ändras för oss. Vi är inte barn och inte heller vuxna. Definitivt är vi inte färdiga med våra val och med vad vi vill med våra liv. Därför är det tillåtet att erkänna att vi inte är färdiga – att vi inte är mogna. En del av oss konfirmeras på läger, andra under vinterhalvåret i sina hemförsamlingar. Vi har väldigt olika intryck och känslor inför konfirmandtiden. När vi sedan ser tillbaka, tror jag att många av oss känner att det var viktigt att vi fick tid att hinna med vår egen utveckling. Det tar ju tid att mogna som människa och som kristen. Om vi i efterhand kanske tycker att vi har förändrats och inte har lika ”lätt” att tro som tidigare, ska vi inte alls vara oroliga. Det är fullständigt självklart att vi utvecklas med åren och också ser på oss själva med nya ögon. Konfirmandtiden är en möjlighet, men det är inte säkert att den för alla är den bästa tiden för att ta ställning till om man vill vara en lärjunge. Därför är det viktigt – åter igen – att vi inser att det är tillåtet att inte vara färdig. Vi är på väg med Jesus. Han går före oss. Ibland vill vi stå upp och bekänna att vi är kristna och ibland tvekar vi inför de stora orden. Det är helt okej.

En livslång upptäcktsfärd

Konfirmation är, som sagt, en bekräftelse. Gåvan i dopet säger vi ja till. Det är inte bara i konfirmationen vi säger ja. Det får vi göra hela livet. Vi får ständigt ta emot Guds nåd och växa till i en gemenskap med andra lärjungar till Jesus. I kyrkan. Kanske blir konfirmationen ett avstamp, något värdefullt och seriöst. Men det avgörande är inte hur mogna vi var när vi konfirmerades (eller är när vi ska konfirmeras), utan att vi alltid får vara Jesus lärjungar. Det finns alltid mer att upptäcka!