Genom tid och rum – Interstellar

I en av de största rymdfilmerna genom tiderna får vi följa en grupp astronauter som reser genom tid och rum för att hitta ett nytt hem för mänskligheten. Vad kan vi som kristna få för lärdomar av den?

Kärlek är i centrum. Det är på något sätt svårt att greppa, men ändå säger vi att vi älskar maten vi äter och kanske familj eller vänner. Filmen Interstellar (2014) handlar till stor del också om kärlek.

I Interstellar blir mänskligheten tvungen att flytta från jorden, vilket understryker vårt ansvar att ta hand om och förvalta vår omgivning. Gud kallar oss till att på samma sätt vårda skapelsen, både för oss idag och för framtida generationer. Även om universum känns stort och ogreppbart, så pekar både filmen och Bibeln på att de nära relationerna är centrala. Man kan lätt känna sig ensam i denna stora värld, och det är helt naturligt. Det är en mänsklig erfarenhet som kan bli till möjligheter att söka Guds närvaro och förstå mer av oss själva. Gud uppmuntrar oss att leva i gemenskap med andra, och det kan kännas tufft när det är svårt att få till, eller när man känner sig ensam – även bland vänner. Cooper fungerar delvis som en messiasgestalt och på samma sätt får vi genom Jesus uppoffring ett hopp om ett evigt liv. Jesus själv blev övergiven av sina närmaste vid sin död, och vet hur det känns. Vi är aldrig övergivna, oavsett hur tomt rummet vi befinner oss i kan verka. Jesus klassiska löfte –Jag är med er alla dagar till tidens slut (Matt 28:20) – stämmer oberoende av livets osäkerheter eller känslor. 

Interstellar antyder till viss del att vetenskap har svaret på livets obesvarade frågor och att vi kan närma oss en nästintill gudalik kraft – något som illustreras när huvudpersonen Cooper kommunicerar med sin dotter bortom tid och rum. Kristendomen förtydligar att trots vetenskapens förmåga att lära oss om naturens mysterier, så kan den inte förklara hela existensen. Andlighet och livets djup förstås på riktigt när vi ser att vägen till sanning finns hos Gud. Bibeln varnar oss från att söka Guds plats och faran med högmod. Vi kan förlora både ödmjukhet och insikten om våra begränsningar. Vi alla är beroende av Guds nåd – även om vi är skapade till hans avbild.

Vi är aldrig övergivna, oavsett hur tomt rummet vi befinner oss i kan verka.

Trots viss problematik kan filmens helhet ändå lära oss hur uppoffring och kärlek är viktigare än vetenskapen. Vår uppgift är att på samma sätt göra allt vi kan för den här världens skull, både människor och hela skapelsen. Universum är stort. Kärlek är i centrum, för Gud har skapat allt och Gud är kärlek.