Att vilja förlåta andra är inte lika självklart idag som det varit tidigare, men vi får stå fast förankrade i tron på att förlåtelsens väg är den bästa, både för oss och för världen.
Vi hör ofta folk och kändisar säga saker som “Jag ångrar ingenting”, eller att vi inte ska låta andra ta energi från oss utan frigöra oss och gå vidare. Det låter självständigt och starkt och bra – och det finns såklart vissa situationer där detta är rätt sätt att tänka. Men det finns en risk att självständigheten och blicken framåt får oss att strunta i att vårda relationer, förlåta och söka försoning.
Kända exempel
Kulturen är full av dramatiska konflikter: den mellan Kanye West och Taylor Swift är en; mellan bröderna Noel och Liam Gallagher från gruppen Oasis en annan; mellan prinsarna William och Harry i Storbritannien en tredje. Taylor Swift sa i en intervju att man varken behöver förlåta eller glömma för att kunna gå vidare, och många har valt att inte bara låta olösta konflikter vara olösta utan upprätthållit dem för att vinna pengar, fördelar eller status. Vi får ett destruktivt, påhittat exempel i HBO-serien Succession som skildrar en konflikt inom en familj där pappan göder rivaliteten mellan syskonen kring vem som ska ta över familjeföretaget.
Risken är bara att vi går miste om den läkande kraften i att förlåta och försonas.
Vår kultur har fortfarande kvar den kristna grundidén att förlåtelse är något positivt. (Det är ingen självklarhet i alla kulturer.) Det har funnits ett kollektivt minne av evangeliets kärna som lagt grunden till att vi ska förlåta, men det finns inte på samma sätt längre. Kanske är det en anledning till att det verkar ha blivit svårare att leva ut förlåtelsen i praktiken. Det är inte minst tydligt i offentligheten.
Cancelkulturen
Ett sådant exempel är cancelkulturen. När en offentlig person ertappas med ett fel nöjer vi oss inte med att fördela skuld, avkräva ansvar och sedan gå vidare. I stället uppstår det en sorts kollektiv hysteri där politiker fördömer den som har gjort fel och media sällan nöjer sig förrän personen är förskjuten från all offentlighet. För den som gjort sig skyldig till något finns inget utrymme att förlåtas och få en andra chans.
Det verkar ha blivit vanligare att resonera som Taylor Swift i den där intervjun, att man bara kan gå vidare utan att försonas. Varför lägga tid och kraft på en konfliktfylld relation som bara tar energi? Det är en naturlig instinkt att göra sig hård och vifta bort det som har gjort ont, för att man ska slippa känna efter hur sårad man blev. Risken är bara att vi går miste om den läkande kraften i att förlåta och försonas.
Hur gör Gud?
Det hade varit den mest naturliga sak i världen om Gud hade valt att klippa relationen till oss och starta om på nytt med en ny skapelse, men nu valde Gud den allra svåraste vägen. Han valde att försona sina fiender med sig själv – innan de ens hade visat sig villiga till förändring; trots att många av dem aldrig skulle ta emot hans utsträckta hand. För om vi som Guds fiender blev försonade med honom genom hans Sons död, hur mycket mer ska vi då inte som försonade bli frälsta genom hans liv? (Rom 5:10)
Testa göra som Gud
Gud är god och vill laga det som är trasigt, och så får vi också försöka leva. Det är inte meningen att vi ska leva i oförsonade relationer utan att vi ska likna Gud och göra allt vi kan för att återupprätta det som har blivit brutet. Att välja förlåtelse är på ett sätt en mycket svårare väg. Det är jobbigt att gå in i vad som blivit fel, se sina egna brister, erkänna dem och att välja att förlåta den som sårat en. Men hemligheten är att det är en väg som leder till djupare frihet och harmoni.
Kanske har du själv varit med om att erkänna ett fel och ta emot den andres förlåtelse, eller få ge förlåtelse till den som ber. Varje gång vi väljer förlåtelsens väg i stället för att fortsätta bära agg mot någon, är det en seger och ett steg mot större frihet. Försök att gå den vägen idag!
