Tror du att dina tankar och kunskaper är det som allra mest påverkar vem du är och vad du gör? Här kommer ett annat perspektiv, nämligen att det är vad vi älskar som formar vilka vi är och vad vi gör. Men vad vi älskar påverkas också av vad vi väljer att göra. Genom vanor kan vi formas till att älska Gud mer.
Vad för slags varelser är vi människor egentligen? Kanske verkar frågan lite flummig. Kanske verkar den till och med ointressant. Men när man läser James K. A. Smiths bok Du är vad du älskar inser man att den frågan faktiskt är otroligt viktig och relevant för mitt liv här och nu.
Alla älskar något
Frågan är alltså: Om man gräver hela vägen ner i botten av människan och försöker ringa in vad hon är för någonting på djupet, vad är det då man hittar? Att vi människor framför allt är tänkande varelser? Eller kanske kännande? Eller (och här kastar jag in ett alternativ som Smith inte nämner men som jag tycker verkar ha glidit upp som alternativ 1 i vår samtid) är vi tyckande människor, det vill säga att vi är våra åsikter? Som titeln på boken antyder menar Smith något annat. Han menar – och här stödjer han sig på Bibeln och den kristna traditionen – att människan i grunden är älskande. Information och kunskap är viktigt för oss, så klart.
Men på djupet är det inte vad vi har för kunskap som gör oss till dem vi är, utan vart vi riktar vår kärlek och vår djupaste längtan.
Men på djupet är det inte vad vi har för kunskap som gör oss till dem vi är, utan vart vi riktar vår kärlek och vår djupaste längtan. Både kyrkofadern Augustinus och reformatorn Martin Luther visste detta. Människan måste tillbe och älska något och om hon inte älskar Gud så älskar hon något annat i stället. Frågan är inte om människan tillber och älskar utan vad hon tillber och älskar.
Skolmodellen
När Jesus kallade och fostrade sina lärjungar jobbade han inte utifrån modellen att pressa i dem fakta om honom, skriver Smith. Han bad dem följa honom och genom lärjungaskapet formades de som hela människor, inte som elever. Ändå, noterar han, verkar det som om många kyrkor idag ändå jobbar utifrån skolmodellen och tänker att det kristna livet först och främst bygger på att ge fakta och information till människor. Här noterar Smith något viktigt, och det är väl det som är själva poängen i hela hans bok. Utgår vi kristna från att människan i grunden är en tänkande varelse – och tror därmed att kunskap ska kunna förvandla oss, när verkligheten är att människan är älskande? Och om vi är älskande, finns det då något bättre sätt att arbeta för att forma människor att bli lika Jesus? Om inte kunskap och fakta kan göra jobbet, vad är det då som krävs?
Varför äter jag ferraribilar?!
Smith frågar på ett ställe om läsaren någon gång upplever att det finns ett avstånd mellan vad han/hon vet och vad han/hon gör. När jag läser så nickar jag direkt instämmande. Jag vet att jag egentligen mår bättre av att sluta skrolla Twitter och i stället plocka upp den där romanen som jag fick i julklapp och som säkert är bra på riktigt bara jag kommer in i den. Jag vet att en påse ferraribilar salt hallon inte är ett bra mellanmål men jag köper ändå en sådan på Pressbyrån och äter den på tåget hem från jobbet. Jag vet att jag egentligen vill ha andakt om kvällen, men ändå somnar jag framför teven och stapplar därifrån ner i sängen. Det finns ett avstånd mellan vad jag vet och vad jag gör.
Kärleksmodellen
Vad har då detta med kärlek att göra? Jo, Smith menar att vi borde tänka utifrån en annan, sannare och bättre modell för vad en människa är och utifrån den förstå varför det finns ett glapp mellan vad vi vet och vad vi gör. Om kärleken och inte kunskapen är det mest grundläggande i människan så är det inte faktan vi har i huvudet som måste ändras. Förändringen behöver vara mer genomgripande än så. Smith menar att vi måste tänka på kärleken, vart hjärtat är riktat. För Smith är kärleken praktisk och jordnära. Kärlek är inte en känsla utan något som nästan sitter i våra kroppar. Kärleken är en dygd (alltså en god egenskap att sträva efter), skriver han, och dygden är en vana. Vad vi vänjer oss vid att göra, det vill säga det vi gör om och om igen tills det blir en vana för oss, är det som formar oss djupast sett. Vi är vad vi älskar och vår kärlek formas av våra vanor. Våra vanor är mycket mer bestämmande för vilka vi är och hur vi agerar än vad vi får för kunskap.
Vi är som människor formbara – genom våra vanor formas vår kärlek – och vi behöver reflektera över hur de liv vi lever formar våra hjärtan.
Ett uppochnervänt perspektiv
Man skulle kunna säga att det Smith vill är att vända uppochner på perspektiven. Om folk i allmänhet idag tänker – medvetet eller omedvetet – att människan är sitt tänkande så är det fullt förståeligt att de också tror att om man bara får ordning på sitt tänkande så kommer själva livet, vardagen, att ordna upp sig. Om man vänder på det, som Smith föreslår, och utgår från att först och främst kommer det vardagliga livet – hur man lever och vad man har för vanor – och sedan formas vår vilja och vår kärlek av dessa vanor, så öppnas nya möjligheter. Inte minst i vår tid när så många olika saker tävlar om vår uppmärksamhet är perspektivet nyttigt. Att jag ligger och kollar på mobilen i någon timme är väl inte så farligt, kan man tänka. Men om man i stället tänker att detta är en formativ vana som riktar om min kärlek åt ett visst håll så blir det plötsligt inte lika okomplicerat. Detta inte skrivet för att säga att man aldrig får vila eller att man måste ha dåligt samvete jämt och ständigt. Poängen är att det uppochnervända perspektivet på livet öppnar möjligheter för att tänka kring vem man vill vara och hur man når fram dit.
Vanorna först
Hur kyrkan arbetar med att forma lärjungar borde utifrån den här analysen utgå mer från vanor och det praktiska, vardagliga livet, än från information och fakta. Vi är som människor formbara – genom våra vanor formas vår kärlek – och vi behöver reflektera över hur de liv vi lever formar våra hjärtan, hur våra vardagsliv är en övning i att lära oss att älska. Detta är det uppochnervända perspektivet som är så viktigt. Om man som jag upptäcker att det verkligen finns ett avstånd mellan vad man tänker och vad man gör så är inte lösningen att ändra sina tankar och få nya insikter som gör att livet sedan faller på plats. Förhållandet är det omvända. Livet, vardagen, formar våra tankar och vårt själsliv. Därför blir lösningen inte att så att säga börja uppifrån, med huvudet, och ändra på tanken och därigenom förändra livet. I stället får man börja nerifrån och ändra på livet för att på så sätt förändra tanken. Jag behöver inte nya fakta för att förstå att ferraribilar är ett dåligt mellanmål – det jag behöver är goda vanor som gör att det faller sig naturligt att äta sunt och nyttigt. Tillämpar man samma logik på livet som kristen så blir slutsatsen att det är inte först och främst ny information om Gud som kommer att förvandla mitt kristna liv och göra att jag börjar gå i kyrkan varje söndag. I stället får jag gå i kyrkan varje söndag och den rutinen kommer att sätta sig i mig och forma vem jag är, och göra mig villig att söka Gud och vilja komma närmare honom.
