Daniel var inte bara en man som överlevde en lejongrop och fick svårbegripliga apokalyptiska visioner. Han var även en man som fördjupade sin gudsrelation trots försök att påverka honom i motsatt riktning – detta genom att hålla fast vid sin heliga vana.

Tiden är ungefär 605 år före Jesus födelse. Daniels hemstad, Jerusalem, plundras och tillsammans med många andra judar tvångsförflyttas han till förövarnas hemland: Babylonien. Inte nog med det, plundrandet av Jerusalem leder också till att Guds tempel förstörs. Detta innebär katastrof för Daniel och det judiska folket.

Templet i Jerusalem var för judarna Guds räddningsplan med sin skapelse. Genom tempelkulten skulle Gud upprätta, hela och förvandla den fallna skapelsen till ett nytt paradis. Att templet nu var förstört var ett resultat av att judarna slutat följa Guds bud och börjat tillbe andra gudar (se 2 Krön 7:19-22). Världens framtid blev därmed oviss på grund av folkets synd.

Mitt i babylonisk gudlöshet fanns ett heligt rum mellan Daniel och Gud.

Växande tro trots allt

Mitt i denna skuldtyngda och hemlösa situation blev Daniel och tre andra judar
utvalda till att arbeta i den babyloniske kungens hov. De skolades in i en vardag där
bekännelsen till Israels Gud stegvis skulle drivas ut ur deras hjärtan. Men i stället
blev Gud bara större och större – ja, så stor att han blev känd i hela Babylonien.
Hur gjorde Daniel? Drev han missionskampanjer och debatterade med babylonierna
om sin tro? Nej. Inte för att detta är fel förstås – tvärtom. Men Daniels liv visar på
något ännu mer grundläggande för att vår tro ska växa i ett samhälle där vi som kristna är annorlunda, i vårt “Babylonien”. Rotad i hoppet om en ny framtid bevarades Gud helig i Daniels hjärta. Mitt i babylonisk gudlöshet fanns ett heligt rum mellan Daniel och Gud. Ett rum där himmel och jord möttes. En helig vana helt enkelt.

Hopp i hopplösheten

Vi får inte glömma att Daniel befann sig i en till synes hopplös situation. Jerusalem
var plundrat. Guds tempel var förstört. Han arbetade i en gudsfrånvänd kultur.
Samtidigt visste han att det är Herrens nåd att det inte är ute med oss, att det inte är
slut med hans barmhärtighet. Den är ny varje morgon (Klag 3:22-23a). I hoppet om
att en dag återvända till Jerusalem och tillbe Gud i hans tempel, gick Daniel till en speciell plats i sitt hem där han bad och tackade Gud i riktning mot Jerusalem […] på sina knän tre gånger om dagen […] precis som han tidigare brukat göra (Dan 6:10). När allt annat vänts uppochner höll Daniel fast vid sin heliga vana.

Din och Guds plats

Detta inspirerar oss till att välja en fysisk plats där vi umgås med Gud. En plats där
du tar av dig skorna, för platsen där du står är helig mark (2 Mos 3:5). Helig i
betydelsen att den är avskild för Gud. Det kan vara i en speciell fåtölj. Det kan vara
på dina knän framför ett kors, din bibel, eller en ikon. Det kan vara en stig du
återvänder till ute i naturen. Ja, fysiska rum omger oss hela tiden och vi har
möjligheten att, precis som troshjälten Daniel, välja en unik plats som hjälper
oss att förbli i Kristus (Joh 15).

Från heligt rum till helig vana

Sakta blir den utvalda platsen något som gör det mer naturligt för oss att vara inför
Gud, än att inte vara inför Gud. Om vi återkommande rör oss dit, precis som Daniel,
så kommer den fysiska platsen med tiden sjunka in i våra hjärtan och så skapa ett
heligt rum inom oss. Ett fördolt rum där ett ständigt samtal pågår mellan dig och
Gud.
För att vår relation med Gud inte ska bli en “ö”, separerad från världen, så är den
heliga platsen avgörande – liksom den var för Daniel. Den heliga vanan börjar i det
fördolda rummet, precis som Jesus säger: [N]är du ber, gå in i din kammare och stäng din dörr och be till din Far som är i det fördolda. Då ska din Far, som ser i det fördolda, belöna dig (Matt 6:6). Med tiden blir bönen en surdeg genom vilken Gud genomsyrar “Babylonien” med sitt rike och sin kraft (Luk 13:20-21).