Gud helade Josefines pappa från obotlig cancer. När sjukdomen tre år senare ändå tog hans liv upplevde Josefine ett annat helande – en förändrad gudsrelation.

”Min pappa har obotlig cancer.” Tårar av rädsla och maktlöshet rann stilla när då femtonåriga Josefine Lindberg berättade för förebedjaren på sommarlägret. Men snart skulle de övergå i tårar av glädje. Samtidigt tog Josefines föräldrar emot förbön på ett annat läger. Även vänner, släktingar och församling bad. När Josefines pappa en vecka senare röntgades inför att påbörja behandling häpnade läkarna inför resultatet.
– ”Får du någon behandling som vi inte vet om?” frågade de, minns nu tjugofemåriga Josefine.

Antingen fick jag lita på Gud även om jag inte förstod vad han gjorde, eller överge honom som jag trott på hela mitt liv.

Den del av cancern som satt värst till i hjärnan var helt borta och övriga hjärntumörer hade alla krympt. Läkarna hade ingen förklaring till detta. Efter ett halvårs relativt mild behandling var samtliga hjärntumörer och tumörer som suttit i andra delar av kroppen borta.
– Helandet betydde mycket både för familjen och alla som bett. Jag tänkte: ”Wow, Gud är verkligen på riktigt!”

Chockerande vändning

När Josefine tre år senare började sin sista gymnasietermin var tankarna på något helt annat än den kommande studenten. Cancern var tillbaka och nu gick det så fort att vården inte kunde göra något. Vändningen gjorde Josefine både chockad och förvirrad. En tuff period följde där pappan mådde allt sämre samtidigt som Josefines gudsrelation skakades i grunden. Hon tvivlade på om Gud verkligen är god som först helade och sedan tillät cancern komma tillbaka. Till slut nådde hon ett vägskäl:
– Antingen fick jag lita på Gud även om jag inte förstod vad han gjorde, eller överge honom som jag trott på hela mitt liv. Jag valde att lita på Gud och komma till honom med allt jag bar på.

Guds händer och fötter

Tvivlet försvann inte över en natt, men under den omtumlande våren fick Josefine uppleva allt mer av Guds godhet.
– Gud visade ofta sin kärlek genom andra människor. Många tog sig tid för samtal eller stöttade med praktiska saker. Mina vänner såg till att jag då och då fick tänka på något annat. Jag hade ibland dåligt samvete över att jag stundvis kunde vara glad och skratta fastän pappa var döende, men idag ser jag att det var något viktigt som jag behövde.

Frid bortom all logik

På en tavla som Josefine målade till sin pappa skrev hon: Bekymra er inte för något, utan låt Gud få veta alla era önskningar genom bön och åkallan med tacksägelse. Då ska Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus (Fil 4:6–7). Familjen upplevde att det löftet gick i uppfyllelse.
– Pappa var förvånansvärt lugn och sa ofta ”något bättre väntar mig”. Den närmsta tiden efter hans bortgång frågade vi i familjen ofta oss hur vi kunde må så bra trots att det värsta hade hänt. På begravningen förundrades också andra över att det fanns en sådan frid och glädje mitt i smärtan och sorgen.

Inre helande

I efterhand ser Josefine att den tuffa tiden blev en positiv kris för tron.
– Tidigare ville jag prestera, både inför människor och Gud. Men pappas cancer kunde jag inte göra något åt. Jag kände mig så maktlös och insåg mitt totala beroende av Gud. När jag gav upp alla egna försök och tillät honom möta mig sådan jag var, med alla mina behov, så gjorde han också det. Min relation bygger från den stunden mer och mer på Gud och inte på mina prestationer.

Gud leder genom sorgen

Idag känner hon av sorgen när något i vardagen påminner om pappa. För Josefine kommer sorgen i perioder där Gud leder henne genom varje ny process av inre helande. Josefine har fått berätta för Gud om tillfällen när hon upplevt att han varit långt borta och han har svarat var han var just då, alltid mycket närmare än hon trodde.
– Jag vill att sorgeprocessen ska leda till att jag kan vara glad och tacksam över alla minnen istället för att vara rädd för saknaden. Fienden vill få mig att tvivla på Guds godhet. Jag vill istället låta Gud visa mig steg för steg att han verkligen är god, så att minsta lilla tvivel tynar bort, avslutar Josefine.