Sedan gick han upp på berget för att vara för sig själv och be. När det blev kväll, var han ensam där. (Matt 14:23)
I Bibeln berättas det ofta att Jesus drar sig undan i bön. Han “ber i det fördolda”, som han själv undervisar att vi ska göra. Samtidigt tror jag inte att detta mönster var något Jesus gjorde av duktighet eller plikt. Jag tror att Jesus bad i ensamhet för att det var hans kraftkälla. Där, inför Gud, kunde han visa hela sitt inre och veta att han blev fullkomligt sedd och förstådd.
Ensamheten med Gud är verkligen en kraftkälla.
Så kan det få vara för oss också. Vi behöver regelbundet dra oss undan alla mänskliga relationer och söka stillhet och ensamhet. Jag får ständigt påminna mig om att Gud vill möta just mig, som jag verkligen är. Och för att göra det behöver jag stanna upp och bli närvarande i nuet, eftersom Gud är den ständigt närvarande, överallt och i varje stund.
Ensamheten med Gud är verkligen en kraftkälla. Jag får hjälp att få ett sunt perspektiv på allt jag ska göra och klara av, på alla förväntningar jag har från olika håll och på de behov som finns hos mig och andra. Framför allt får jag lyssna. Ibland tycker jag att det är alldeles tyst och det känns som att jag verkligen är helt ensam. Men andra dagar är det annorlunda. Kanske dyker det upp en lovsång i huvudet, som uppmuntrar mig genom dagen. Eller så blir jag medveten om en längtan jag har, som jag tror kan vara något Gud planterat. Eller också läser jag något i Bibeln som får mig att haja till, det blir ett levande ord som gör något i mig.
Ändå är det så lätt att de här stunderna inte blir av. Jag behöver ständigt påminna mig om att prioritera att dra mig undan, det finns ju så mycket annat som pockar på uppmärksamheten. Men jag vet att jag aldrig ångrar de här stunderna, jag behöver dem. Och jag tror att det egentligen gäller alla människor.
