Gud uppenbarar sig, i Bibeln och än i dag, både som den helige och den barmhärtige. Det kan verka motsägelsefullt men båda är ett uttryck för hans kärlek. 

För ett par år sedan när jag och min familj kom hem efter ett sent nyårsfirande möttes vi av blinkande blåljus och stora eldslågor som slog upp mot himlen. Lyckligtvis för oss var det grannens hus som brann, och ingen hade kommit till skada. Dagen efter fanns bara svartbrända rester av huset. Vi kröp upp i soffan, tände en brasa i kaminen och stearinljus på bordet för att få värme, trivsel och ljus i januarimörkret. Eld kan vara kraftfull, skrämmande och totalt ödeläggande – samtidigt kan den ge ljus och värme som hjälper och faktiskt räddar liv i kyla och mörker. Vår Gud är en förtärande eld, står det i Hebreerbrevet 12:29. Men bara fem verser senare (13:6) läser vi: Herren är min hjälpare, jag ska inte vara rädd.

Genom hela Bibeln möter vi en Gud som gång på gång uppenbarar sig som helig och som barmhärtig.

Dubbelhet

Samma dubbelhet som finns hos elden finns alltså också hos Gud. Men hur går detta egentligen ihop? Är Gud schizofren? Är det Guds dagsform och humör som avgör om vi blir brända eller värmda av honom, skrämda eller räddade?

De två mest centrala begreppen i Bibeln för att beskriva Gud är helig och barmhärtig (eller nådefull). Genom hela Bibeln möter vi en Gud som gång på gång uppenbarar sig som helig och som barmhärtig. 

Total godhet

Heligheten kan beskrivas som Guds totala och upphöjda godhet och renhet. Den är på en helt annan nivå än hos oss korrupta människor. Den gör att han hatar ondska, lidande och synd och att han straffar och reagerar mot det destruktiva. Han kan inte tolerera något som är mot hans goda vilja. Han är för god för det.

Det finns alltså något rimligt i att komma med vördnad och fruktan inför Gud. Genom hela Bibeln finns exempel på människor som kommer nära Gud och reagerar med rädsla, oro eller blir ”brända” av Guds helighet. Extra tydligt blir detta när Gud talar till Mose på berget Sinai (2 Mos 19.) Hela berget brinner, skakar och ryker och Gud varnar för sin närvaro: Sätt ut staket runt berget för jag är här. Om ni rör vid berget kommer ni att dö! När Jesaja får ett möte med Gud faller han ner och säger: Jag förgås! Jag är oren och jag har sett Kungen! (Jes 6). När Ussa rör vid den heliga förbundsarken dör han direkt (2 Sam 6). Samma sak ser vi i Nya Testamentet. Petrus faller ner inför Jesus: Gå bort ifrån mig, jag är en syndare! Ananias och Safira faller ner döda i mötet med apostlarna (Apg 5), på grund av Guds helighet och sin egen synd.

Ingen människa kan komma inför Gud och överleva. Alla är vi syndare. Det är Gud som är den gode och vi som är de onda. Och det är gott att göra slut på ondska. På domens dag borde det därför gå oss alla som det gick för Ussa, Ananias och Safira. 

Barmhärtig

Men så var det det här med Guds barmhärtighet. Genom hela Bibeln möter vi en Gud som på grund av sin kärlek inte bara vill straffa utan också rädda. Direkt efter att Adam och Eva brutit mot hans vilja ger han löfte om räddning. Han sluter ett förbund av nåd med sitt folk, han sjösätter en räddningsplan för hela världen och han möter människor, helt oförtjänt, med förlåtelse och nya chanser i stället för med straff. Hela Gamla Testamentet är en lång berättelse om Guds tålamod, hans nåd och trofasthet gentemot sitt folk. Gång på gång läser vi: Herren är nådig och barmhärtig, sen till vrede och stor i nåd. I Nya Testamentet blir Guds barmhärtighet påtaglig genom Jesus ankomst. Sättet som Jesus bemöter syndare vittnar om vem Gud är. Men tydligast blir allt på korset. Där lär vi känna Gud – både i sin helighet och sin barmhärtighet.

Allt vad Gud gör, både i sin helighet och i sin barmhärtighet, är ett uttryck för hans brinnande kärlek.

I sin helighet rycker han inte på axlarna inför synden utan han straffar den. Men i sin barmhärtighet visar han också hur mycket han älskar syndarna, när han räddar dem. Gud är till och med beredd att offra sin egen son för vår skull. Jesus drabbas av Guds dom och du och jag blir försonade med Gud.

I vardagen

Gud är alltså både helig och barmhärtig hela tiden – det finns ingen motsägelse i det. I Bibeln har han visat detta och Bibelns Gud är vår Gud. Det är alltså inte hans humör som avgör hur han möter oss, men i sin kärlek ser han vad vi behöver för att få en sann förståelse av vem han är och för att bli räddade. Som kristna lever vi i Jesus och blir därför bemötta som söner och döttrar. Men om vi inte har tagit emot Jesus lever vi under Guds vrede. 

Gud älskar alla. Det innebär att han fostrar sina barn. Ibland genom att tillrättavisa och peka på det i våra liv som inte är rätt, sant och gott. Han kallar oss till omvändelse, bättring och syndabekännelse – att vi ser vårt behov av nåd. Vi behöver alltid komma med en ödmjukhet och vördnad inför den helige. Och ofta behöver han möta oss med barmhärtighet, med förlåtelsen och trösten i evangeliet, som också ger kraft och glädje att leva i tro på honom och efter hans vilja. Vi behöver både och!

Att Gud älskar alla betyder också att han gör allt han kan för att få alla människor att komma in i ett rätt förhållande till honom. Man behöver ofta ana något av Guds helighet för att inse allvaret i sin synd innan man kan ta emot Guds nåd och förlåtelse. Men allt vad Gud gör, både i sin helighet och i sin barmhärtighet, är ett uttryck för hans brinnande kärlek.