“Goda kristna vanor” är kanske inte ett bästsäljande ämne, utan snarare något som får vissa att gäspa. Men vi har många vanor vi håller fast vid, som vi inte kan leva utan. De kristna vanorna hjälper oss genom livet och förvandlar oss inifrån.
Klockans alarm väsnas. Huvudet känns som gröt. Jag snoozar, sen tvingar jag min halvdöda kropp ut ur täckets omslutande värme. Frusen och knappt medveten går jag som en neandertalare till handfatet, skvätter vatten i ansiktet, tar på mig kläder och trillar ner för trappen för att sätta på den efterlängtade koppen med kaffe. Att jag kommer till jobbet med kläder på kroppen, mat i magen och borstade tänder beror inte på att det känns så bra att klä på sig, äta frukost och borsta tänder utan på att det finns vissa saker jag bara vet att jag ska göra på morgonen. Jag gör dem nästan automatiskt – av ren vana.
Vanans makt
Vi skulle inte klara oss utan vanor. Men ändå har många av oss negativa associationer till ordet vana. Vi säger att ”han gjorde det bara av gammal vana” och menar att det inte låg något hjärta i det. Så blir vanan i vårt tänkande ofta till något som står för handlingar utan eftertanke och sann inlevelse. Det är synd, för vanor är kraftfulla saker. Vanor dödar eller ger liv. Vi talar ibland om att vanans makt är stor och det är sant, både vad gäller dåliga vanor och goda vanor.
Vi skulle inte klara oss utan vanor.
En kristen skatt
Några exempel på goda kristna vanor är: att varje söndag gå på gudstjänst och ta emot nattvarden, att varje dag ha andakt, att vila, fasta och att ge kollekt. Varje gudstjänst är full av vanor eller liturgi, saker som blivit tradition att man gör i en gudstjänst. De där vanorna kan upplevas tråkiga men när man börjar fundera över varför vi gör som vi gör i gudstjänsten så kan man upptäcka en kristen skatt. Det är ingen slump att vi alltid har syndabekännelse, trosbekännelse och välsignelsen i en gudstjänst. Det har burit kristna i tusentals år och givit glädje och mening i många människors liv.
Känslostyrd kyrklighet
Pandemi och annat har gjort att vanan att gå på gudstjänst har rubbats för många. Förr innebar att vara “kyrklig/kristen” att gå till kyrkan varje söndag, medan den som var okyrklig gick någon gång i månaden. Idag funderar en “kyrklig” person varje lördag kväll: ”Ska jag gå till kyrkan i morgon eller inte?” Vi har blivit så känslostyrda. ”Du måste lyssna till dina känslor.” – Nej, det måste du inte alltid! Du funderar inte varje morgon på om du känner för att borsta tänderna, du bara gör det. Så borde det vara med att gå till kyrkan också. Om du arbetar in goda kristna vanor i ditt liv så kommer ditt liv på sikt att förvandlas. Inte på grund av själva vanan utan på grund av det dagliga och söndagliga mötet med den levande Guden. De gamla prästerna sa: ”Bevara vanan så skall vanan bevara dig.” Jag ger dem rätt. Goda vanor räddar liv.
