I våras öppnade jag ett brev från en tidskapsel som jag hade skrivit på min ungdomsgrupp, alltså ett brev man skriver till sig själv för att öppna längre fram i tiden.
Det som stod högst upp i brevet var “Gud, jag tror jag håller på att bli bitter”, och oj vad jag och mina vänner har skrattat åt det. Vilken 15-åring säger ens så? Bitter? Men när jag tänker efter så var det verkligen så det var. Jag hade en period då jag hade mycket jobbiga tankar, var negativ och trött på livet och helt enkelt höll på att bli riktigt bitter. Jag minns att jag bad en del för det, jag ville ju inte vara så, men samtidigt visste jag inte hur det skulle sluta. Trots att jag glömde bort det hela lite, slutade att be för det och levde på som vanligt, så kan jag verkligen säga att Gud hörde mina böner. Även om jag inte såg en förändring över en natt, så kan jag nu i efterhand se vilken stor skillnad han har gjort och gör i mig. Han har fyllt mig med en helt ny typ av tacksamhet och ett helt annat sätt att se på livet och människorna runt mig. Nu kan jag ofta verkligen känna hur glädje och kärlek bubblar i hela min kropp – något jag i princip aldrig kände när jag skrev brevet.
