Inom sjukvården möter man många olika typer av människor med olika anledningar till att vara där. Vissa gör en snabbvisit, andra en sista.
En kvinna lades in på min avdelning på grund av att cancern i magen hade spritt sig. Trots sitt mående var hon väldigt mild och fin när jag kom in till henne. På dagarna lyssnade hon på kristna ljudböcker på sin stereo och ett par gånger i veckan kom diakonen förbi för att läsa Bibeln, sjunga lovsång och be med henne. En eftermiddag när diakonen precis skulle gå frågade jag henne vad de hade läst den dagen. ”Efesierbrevet 2” svarade hon.
Hon hade gått bort tidigare den morgonen.
Veckorna gick och kvinnan blev allt sämre. En morgon möttes jag av hennes man som bar ut stereon och ljudböckerna. Han tackade för deras tid där och berättade att de båda hade uppskattat allt som vi hade gjort för dem. Hon hade gått bort tidigare den morgonen. När jag gick in för att ta farväl hade hon ett milt och harmoniskt leende på läpparna. I Efesierbrevet 2 berättar Paulus om att vi genom nåden och tron på Gud är frälsta. Det är den mest fantastiska gåva man kan få. I måndags var just Efesierbrevet 2 uppslaget i min andaktsbok och jag fastnade för vers 10, där det står att vi är skapade av Gud för att vandra den vägen han har lagt ut för oss. För vissa är vägen lång och för andra kort. Men när vi går med Jesus är döden inte slutet; vi kommer att få fortsätta gå med honom, in i evigheten.
