Luk 2:41–52

Hans föräldrar brukade varje år gå upp till Jerusalem vid påskhögtiden. När Jesus var tolv år gick de upp till högtiden som vanligt, men när festdagarna var över och de vände hemåt, stannade pojken Jesus kvar i Jerusalem utan att hans föräldrar visste om det. De antog att han var med i ressällskapet och vandrade en hel dag innan de började söka efter honom bland släktingar och bekanta. När de inte fann honom, vände de tillbaka till Jerusalem för att söka efter honom.
Efter tre dagar fann de honom i templet, där han satt mitt bland lärarna och lyssnade på dem och ställde frågor. Alla som hörde honom häpnade över hans förstånd och hans svar. När föräldrarna fick se honom blev de bestörta, och hans mor sade till honom: ”Mitt barn! Varför har du gjort så här mot oss? Din far och jag har varit så oroliga och letat efter dig.” Då sade han till dem: ”Varför har ni letat efter mig? Visste ni inte att jag måste vara hos min Far?” Men de förstod inte vad det var han sade till dem.
Därefter följde han med dem ner till Nasaret och underordnade sig dem. Hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta. Och Jesus växte i vishet, ålder och välbehag inför Gud och människor.

Tidigt i Lukasevangeliet läser vi om att Jesus försvinner från sina föräldrar för att vara i templet och samtala med lärarna om Gud. Jesus visar att det är viktigt att hålla sig nära Gud, och att samtal får oss att växa.

Jag har alltid tyckt att i den här berättelsen om Jesus som tolvåring känns han lite annorlunda mot den Jesus jag brukar föreställa mig. Jesus gör ju alltid rätt för sig. Hur “rätt” är det egentligen att smita iväg från sina föräldrar utan att säga någonting? Han satte dem ju i en sjukt jobbig och orolig situation! Men vid närmare eftertanke tror jag att det finns många bra skäl till att Jesus gjorde som han gjorde. 

Det första jag tror Jesus vill lära oss genom att stanna i templet är vikten av att söka Gud och kunskapen om honom. Genom att hålla oss nära Gud och samtala, lyssna och ställa frågor till andra får vi växa i förståelsen av vår tro.

Det andra är att prioritera Guds vilja. När Maria och Josef hittade Jesus sa han: “Visste ni inte att jag måste vara hos min Fader?” Redan som barn prioriterade Jesus sin relation med Gud. Han hade insett att Gud är den högsta auktoriteten, den som hans liv handlade om. Guds vilja är den viktigaste!

Men trots att Jesus hade sin himmelske Fader som högsta auktoritet, följde han med sina föräldrar hem och var lydig mot dem. Det påminner oss om vikten av respekt gentemot våra jordiska föräldrar och andra auktoriteter, även när vi har en särskild kallelse från Gud. 

Andlig mognad är en process som tar tid

Texten avslutas med att Jesus växte i vishet, ålder och välbehag inför Gud och människor. Andlig tillväxt är ingenting som sker över en natt eller efter ett enda besök i kyrkan. Andlig mognad är en process som tar tid. Till och med Jesus behövde växa.

Det är spännande att Jesus ägnar sig åt just samtal – både här och som en viktig del i hela sin verksamhet. Det blir tydligt att samtal är en viktig del i att växa i kunskap, tro och i relationen till Gud. Jag tror att Jesus vill uppmuntra dig till att samtala med både kristna och okristna för att både växa i din egen tro och hjälpa andra att växa i sin. Det står att lärarna i templet häpnade över hans förstånd och svar. Att få dela sin tro med andra är en stor möjlighet! Ett sista råd: Låt inte din ålder hindra dig! Andlig mognad beror inte på ålder, utan bygger på en genuin vilja att söka och förstå Guds ord. 

Foto: Patrick Fore, Unsplash
DELA
Föregående artikelBoken Livet är inte svartvitt
Nästa artikelGuds blick på mig