Frågor tar vi på vägen 

Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Vi vet inte vad vi borde be om, men Anden själv vädjar för oss med suckar utan ord. (Rom 8:26)

Evangeliet är härligt. Tänk vilken fantastisk resa vi får göra! Att vi av nåd förenas med Kristus. Att vi har en plats i den gode herdens famn. Vad skönt det är att få tänka på himmelrikets fröjder. Vad skönt det är att se Jesus Kristus vinna mark mot ondskan, inte minst i våra egna hjärtan. Men mitt under livets vandring ställer jag om och om igen den ängsliga frågan: Hur ska detta gå till – egentligen?

I vårt språkbruk i vår kristna vandring döljer sig oräkneliga floskler. Floskler på det viset att vi inte själva riktigt vet vad vi menar när vi använder våra ord. För att illustrera vill jag fråga dig som läser: Vad betyder det när du säger att du tror på Gud? Vid första anblick kanske man rynkar på ögonbrynen, för svaret är ju självklart. Eller? Ofta visar det sig att begrepp och koncept jag trodde mig behärska egentligen är ganska främmande för mig. Till exempel kärlek, stolthet, identitet och kanske allra främst bön. 

Det sista jag vill höra i det läget är att bön är ”det enklaste som finns”.

Hur ofta får vi inte höra hur enkelt det är att be? Hur många konfirmander har fått till sig en uppmaning till bön, utan någon endaste hjälpsam metod? Vem av oss har ett helt och hållet färdigt böneliv? För mig är det kanske mitt livs brottningskamp: Hur ska jag be? Det sista jag vill höra i det läget är att bön är ”det enklaste som finns”. 

Jag är ledsen för alla dessa frågetecken. Men på något sätt speglar denna undran vår verklighet. Vi är vår Herres barn. Hjälplösa utan vår herde. Men liksom i våra liv i övrigt, så finns evangeliet här också med sin befriande strålglans. Tänk till exempel att Anden ber för oss när vi inte vet hur eller vad vi ska be om! Det är inte vi som i vår egen makt själva ska kämpa oss fram till någon sorts fullkomlig uppenbarelse. Nej, det är Gud som talar till oss, som formar oss under vandringens gång. Evangeliet är härligt.