Våra liv är fyllda av sådant som formar vilka vi är, vad vi vill, och vad vi djupast sett älskar och värdesätter – utan att vi alltid reflekterar över det. Dessa vanor, eller liturgier, kan dra oss närmare Jesus, men också längre bort från honom. Kanske tror vi att vi vet vad som formar oss, men den här artikeln utmanar oss att fundera över det lite djupare.
För något år sedan raderade jag en massa appar som jag ofta fastnat framför, med hopp om att spendera mindre tid med mobilen. På vissa sätt har det funkat, men den senaste tiden har jag lagt märke till en lustig, fast också ganska skrämmande, sak. Så fort jag får en kort ledig stund i vardagen åker mobilen ändå upp. Vad är det jag tittar på då, när Instagram är borta? Svaret är: vilket trams som helst. Något ointressant mail, en nyhetsartikel om något som hänt i kungahuset, eller hur varmt det är på Madagaskar just nu. Så för att tala klarspråk: inget viktigt alls!
Det visar sig att det i det långa loppet inte i första hand är jag som gjort något med mobilen, utan mobilen som gjort något med mig.
Tomma belöningar
Det jag beskriver här är helt enkelt en dålig vana. Jag har under så lång tid lärt mig själv att om jag stoppar ner handen i fickan så kommer jag få en belöning – nämligen att titta på något intressant. Så även när jag i huvudet vet att det inte finns något kul att kolla på – alla roliga appar är ju borta! – tar jag ändå upp mobilen. Det visar sig att det i det långa loppet inte i första hand är jag som gjort något med mobilen, utan mobilen som gjort något med mig.
Fotboll, en världsreligion
Liturgi
är ordningen över hur man håller gudstjänst. Ordet kommer från grekiskans ”laos” = folk, och ”ergo” = göra. Alltså: det folket gör. I gudstjänsten är liturgins syfte att leda människan i sådana handlingar, kroppsliga rörelser, ord, eller annat, som riktar oss mot Gud. Liturgi är alltså i grunden något positivt, men när fel saker utgör våra liturgier, blir det något negativt.
Detta skulle även kunna kallas liturgi. Liturgi är sådana ritualer som vi alla har i våra liv, som bär på meningsfulla berättelser, och det är de som formar oss till att älska det vi älskar. Det kanske låter komplicerat, men det är det egentligen inte. Att följa ett fotbollslag kan till exempel vara en liturgi. Den som älskar ett lag försöker se alla matcher, följer rykten om potentiella spelarövergångar, och hoppas med hela sitt hjärta att laget ska nå finalen i Champions League. Viktiga vinster fyller en med starka, ibland nästan religiösa, känslor, medan förluster kan göra en nedstämd flera dagar. En gång såg jag till och med en man bära en banderoll där det stod: ”Chelsea is my religion.” Jag undrar om han själv visste hur rätt han hade – för honom var laget verkligen det som var det djupast meningsfulla i livet.
Shoppingtempel
Ett annat exempel är shopping. Shoppingcentrum är på sätt och vis designade på samma sätt som religiösa byggnader kan vara, för att väcka känslor av mysterium och förundran. Tänk också på hur stark känslan av meningsfullhet kan vara när man köper en ny mobil eller jacka, men hur det nyinköpta, så fort man kommit hem till sitt vanliga gamla rum, ganska fort förlorar sin spännande aura. Då längtar man åter tillbaka efter känslan av att köpa något: något annat, något nytt! Vi sätter allt vårt hopp till sakerna, och till shoppandet i sig, och hoppas att det någon gång ska göra oss lyckliga.
Liturgierna avgör vad vi gör med vår tid, vad vi lägger vår energi på, och vad vi i slutändan värdesätter och älskar.
Vad älskar jag egentligen?
Stalker
I sin bok återberättar James K. A. Smith storyn ur en film som heter ”Stalker”.
Två män får efter en lång vandring möjligheten att få sin innersta önskan uppfylld. De båda har under vandringen haft en idé om vad det skulle vara, men allt eftersom de närmar sig målet börjar de tveka. När de kommer fram vågar ingen av dem gå in i det rum där önskan ska uppfyllas. De har insett att de inte litar på sig själva – de vet inte vad de djupast sett önskar och vågar inte få det uppfyllt.
Poängen med filmen är att vi människor tänker en sak om vad vi djupast vill – ha fred på jorden, att våra barn ska få ett bra liv, eller att bli mer lika Jesus – men att vi i verkligheten kanske inte vet vad vår djupaste längtan är, och att dåliga liturgier formar oss till att på djupet älska något annat än det som är gott.
Alla dessa olika liturgier – från shopping och att heja på ett lag, till att gamea eller kämpa för att få högsta betyget – riskerar att i slutändan bli det som definierar oss. Liturgierna avgör vad vi gör med vår tid, vad vi lägger vår energi på, och vad vi i slutändan värdesätter och älskar. Detta betyder inte att det vi tycker är roligt i vardagen är dåligt, men det kan aldrig i sig själv leda till ett meningsfullt liv. Om shopping är det som formar mig mest, kommer jag aldrig bli nöjd eller lycklig. Om fotbollslaget är det djupast viktiga för mig, kommer meningen med mitt liv avgöras av elva personer som sparkar på en boll. Om mobilen är den plats där jag finner glädje, kommer jag visserligen ha bra koll på vädret på Madagaskar, men aldrig leva ett meningsfullt liv.
Mina liturgier
Allting vi gör, gör alltså också någonting med oss. Därför behöver vi be och fundera över vilka liturgier som formar oss. De som gör att vi ständigt måste jaga efter mer, och aldrig kan mätta oss på djupet, eller den som leder oss till att älska Jesus? Detta gäller varje människa, och den som påstår att den inte formas av någonting är som akvariefisken som påstår att den inte befinner sig i vatten. Den ser inte det den befinner sig mitt i. Till skillnad från fisken kan vi människor välja vad vi vill formas av, och den enda liturgin som är värd att låta vara i centrum av våra liv, är den som pekar mot Jesus, och lär oss att älska Gud och våra medmänniskor.
