Det finns människor som vi medvetet och omedvetet ibland undviker och inte ser i ögonen. Så var det också på Jesus tid, men han gick aldrig förbi utan att möta.
Joh 4:6-29
Där fanns Jakobs brunn. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig där vid brunnen. Det var omkring sjätte timmen.
Då kom en samarisk kvinna för att hämta vatten. Jesus sade till henne: ”Ge mig lite att dricka.” Hans lärjungar hade gått bort till staden för att köpa mat. Den samariska kvinnan sade till honom: ”Hur kan du som är jude be mig, en samarisk kvinna, om något att dricka?” Judarna umgås nämligen inte med samarierna.
Jesus svarade henne: ”Om du kände till Guds gåva och vem det är som ber dig: Ge mig lite att dricka, då skulle du ha bett honom, och han hade gett dig levande vatten.” Hon sade: ”Herre, du har ingen kruka och brunnen är djup. Så varifrån får du det levande vattnet? Är du större än vår far Jakob? Han gav oss brunnen och drack ur den själv, likaså hans söner och hans boskap.”
Jesus svarade henne: ”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom ska aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger blir en källa i honom med vatten som flödar fram till evigt liv.” Kvinnan sade till honom: ”Herre, ge mig det vattnet, så att jag slipper bli törstig och gå hit och hämta vatten.”
Han sade: ”Gå och hämta din man och kom hit.” Kvinnan svarade: ”Jag har ingen man.” Jesus sade: ”Det stämmer som du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du har nu är inte din man. Det du säger är sant.”
Kvinnan sade: ”Herre, jag förstår att du är en profet. Våra fäder har tillbett på det här berget, men ni säger att platsen där man ska tillbe finns i Jerusalem.” Jesus svarade: ”Tro mig, kvinna, det kommer en tid när det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni ska tillbe Fadern. Ni tillber vad ni inte känner. Vi tillber vad vi känner, eftersom frälsningen kommer från judarna. Men det kommer en tid, och den är redan här, när sanna tillbedjare ska tillbe Fadern i ande och sanning. Sådana tillbedjare vill Fadern ha. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.” Kvinnan sade till honom: ”Jag vet att Messias ska komma, han som kallas Kristus. När han kommer ska han berätta allt för oss.” Jesus sade till henne: ”Det Är Jag, den som talar med dig.”
Just då kom hans lärjungar. De blev förvånade över att han talade med en kvinna, men ingen frågade vad han ville henne eller varför han talade med henne. Kvinnan lämnade sin vattenkruka och gick in i staden och sade till folket: ”Kom så får ni se en man som har sagt mig allt jag har gjort. Han kanske är Messias?”
Jag har hört att något av det tuffaste med att vara tiggare eller hemlös är att man känner sig osynlig. Att folk vänder bort blicken och låtsas som att man inte finns.
När Jesus stötte på människor i utanförskap så såg han dem, personligen. Låt oss titta på hur han bemötte en kvinna som visste hur det kändes att bli osynliggjord. Den samariska kvinnan tillhörde ett folk som judarna aktivt undvek, i vanliga fall hade en judisk man aldrig talat med henne. Men det verkar också som att denna kvinna var osynlig i sin egen krets. Vi läser att Jesus träffar kvinnan vid en brunn mitt på dagen (sjätte timmen) och att hon kommer ensam. Kvinnorna, som hämtade vatten, gick nämligen inte till brunnen vid den tiden på grund av värmen. Att den samariska kvinnan hämtar vatten när det är som varmast beror sannolikt på att hon vill undvika människor. Eller att människor undviker henne.
Jesus gör kvinnan till någon som kan hjälpa honom, i stället för tvärtom.
När Jesus träffar den samariska kvinnan gör han något som förvånar henne. Han inte bara tilltalar han henne utan ber henne också om en tjänst: Ge mig lite att dricka. Genom att göra detta lyckas Jesus med två centrala saker: att uppmärksamma hennes existens och att behandla henne som en värdig medmänniska. Jesus gör kvinnan till någon som kan hjälpa honom, i stället för tvärtom.
För många av oss skulle detta vara en obekväm situation. Att prata med någon i utanförskap, och till och med be personen om hjälp, är att göra sig sårbar. Man riskerar att själv uppfattas som utanför. Men typiskt för Jesus är att han aldrig berörs av rädsla för vad andra ska tycka. Det finns ingen människofruktan i Gud.
I mötet med människor i utanförskap låter Jesus något annat än obehag driva hans handlande, nämligen kärlek. Att visa kärlek är att göra sig sårbar. Men Jesus är inte rädd för sårbarhet och han är inte rädd för att smittas av andras sociala status. Därför vänder han aldrig bort blicken när han möter människor som andra undviker.
Ofta är det just människofruktan som hindrar oss från att vara lika medmänskliga som Jesus. Har du någon i din närhet som sällan blir sedd? På vilket sätt kan du vända din uppmärksamhet till den personen? Låt inte rädsla för vad andra ska tycka bestämma hur du bemöter människor. Jesus ser på dig med kärlek – låt hans blick på dig driva dig till att se dem som andra inte låtsas om.
