Jag lyssnar mycket på podcasts. I en av mina favoriter berättar podcast-värden om sitt mobilberoende. Efter att ha laddat ned en app som mäter mobilanvändande kunde han vid dagens slut se att han hade tagit upp mobilen skrämmande mycket – 239 gånger. Efter lite räknande kom han fram till att han, när han hade möjlighet, hade gjort det en gång i minuten. Det hade blivit ett beroende som slukade varje minut han var ensam.
I en annan podcast berättar en pastor om goda vanor vi som kristna bör ha. De flesta kristna är medvetna om vikten av att vara del av en troende gemenskap. Men här poängterade pastorn vikten av motsatsen: att man som kristen även måste ta stunder av ensamhet. Bläddrar man i Bibeln finner man snabbt att Jesus ofta tog tid i ensamhet. I ensamheten fick han möta Gud. Där fick han reflektera över situationer han mött och skulle komma att möta, be till sin himmelske far, begrunda hans ord och bli styrkt av honom.
Jag bor ensam. Jag åker buss till jobbet ensam. Jag går och handlar ensam. Ändå är det sällan jag har en ensam stund. Jag märker att när jag får en chans till ensamhet drar jag mig till gemenskap med min telefon. Jag låter flödet från Insta, Facebook och Snapchat mata mig med tidsfördriv. Det har blivit ett beroende.
Kvällen efter jag lyssnat på den andra podden sätter jag mig i soffan och känner suget att plocka upp telefonen. Jag motstår och väljer i stället att vara ensam. I ensamheten vänder jag mig mot Gud. Jag begrundar hans ord och ber till honom. En liten stund gör att jag återfår mitt fokus. Det är som spolarvätska mot framrutan som tar bort smuts och gör att jag ser saker och ting runt omkring mig klarare. Tack Gud för att du har styrkt mig.
