När jag gick på låg- och mellanstadiet umgicks jag ofta i en vängrupp på tre personer. Vad jag minns ledde det ofta till att någon kände sig utanför och mindre uppskattad. Det ledde till att vi alla emellanåt kände oss sårade av varandra. Relationer människor emellan är något oerhört vackert och samtidigt mycket komplext. Det är ofta svårt att få alla att känna sig sedda och uppskattade. I mellanmänskliga relationer finns alltid spår av synd och sår eftersom vi alla är fallna. Det är bara Gud som är i fullständig harmoni, och tack vare Jesus kan också vi få bjudas in i Guds gemenskap. Paulus beskriver förhållandet till Gud såhär: När vi har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus (Rom 5:1).
Min erfarenhet är att det bara finns en som är fullkomlig, och det är fantastiskt att få ha en relation med honom.
Men trots att Jesus kommit med upprättelse kan det fortfarande kännas klurigt ibland – det är så lätt att vi rör till det. Jag har tyckt att det finns något tomt och kravfyllt i bibelläsning, bön och andra “kristna vanor”. Jag har haft en önskan om att Gud ska kännas mer levande och närvarande och inte upplevt att Gud gjort sin del av relationen. Men när jag fått upptäcka att det finns en Gud som vill känna mig har dessa vanor snarare blivit sätt för mig att ha kontakt med honom. Bibelläsning och bön har fört relationen framåt. Inte genom att jag tagit mig tid och energi till det, utan genom Guds rika gåvor i dem.
Jag är övertygad om att Gud har mer att erbjuda än om vi söker efter bekräftelse av andra människor. Min erfarenhet är att det bara finns en som är fullkomlig, och det är fantastiskt att få ha en relation med honom. Hans namn är Jesus Kristus.
