Hans namn i mitt namn

Och jag ska vara er Far och ni ska vara mina söner och döttrar, säger Herren den Allsmäktige. (2 Kor 6:18)

För lite över ett år sedan fick jag veta att jag skulle till Irak. Jag blev såklart jätteglad, och såklart livrädd.

Vem vänder du dig till när du är rädd? Mamma? Ett syskon? En kompis? Jag vänder mig ofta till min pappa. Han är så bra på att tala logik i situationer. Honom vände jag mig dock inte till nu, lite cool måste man ju ändå framstå.

Det här var en situation som ingen kunde ha makt över, inte jag, inte pappa, ingen. Så jag vände mig till Gud. För Gud har all makt i himlen och på jorden. I 2 Kor 6:18 står det Och jag ska vara er Far och ni ska vara mina söner och döttrar, säger Herren den Allsmäktige. Ett löfte jag kunde vila i.

Därför får vi i stället sätta hans namn i vårt namn

Väl nere i Irak lärde jag känna en av dem som skulle komma att bli en nära vän till mig. Hon var rolig, hon var duktig på engelska och hon hette Marcus i efternamn. Okej, jag blev inte kompis med henne för att hon hette Marcus i efternamn. Men jag kommer ihåg att jag reagerade på det. “Heter du ett killnamn i efternamn?” frågade jag henne en gång. “Ja, det är min pappas namn”, svarade hon. “De flesta har sin pappas namn i sitt namn här”, fortsatte hon.

Jag heter inte Teolinn Håkan efter min pappa, det ser lite konstigt ut. Men jag får fortfarande kalla mig hans dotter. Jag gillar dock tanken på att ha min pappas namn i mitt namn, som en del av mig. Som bibelordet lyder är Gud vår pappa och vi får kalla oss hans söner och döttrar. Därför får vi i stället sätta hans namn i vårt namn, på det sättet blir han en del av oss, en del av vår identitet.