Något att eftersträva

När Gud inspirerade Bibelns författare hade han ett klart syfte med allt som skrevs. Gud har alltså mängder att säga oss genom alla de olika böcker som är skrivna. Paulus går så långt att han säger att allt som tidigare har skrivits är skrivet till vår undervisning, för att vi genom den uthållighet och uppmuntran som Skrifterna ger skall bevara vårt hopp (Rom 15:4).

Tar vi då en figur som kung David, vars liv fyller nästan tre böcker i Gamla Testamentet (1–2 Sam och 1 Krön) och som har skrivit nästan hälften av alla psalmer i Psaltaren, kan vi vara helt övertygade om att Gud har en hel del att undervisa oss om ur Davids liv. I denna artikel skall jag presentera en del ur Davids böneliv eftersom han är ett stort föredöme i detta.

Styrkan i Davids böneliv

Den stora styrkan i Davids böneliv var att Gud var hans allt och att han alltid ville vara nära Gud. Han säger att det enda han begärt av Herren, det enda han längtat efter, är att få bo i Herrens hus i hela sitt liv för att se Herrens ljuvlighet (Ps 27:4). David levde för att lära känna Gud. Därför hade han också fått öppnade ögon om vem Gud är och hur god och kärleksfull han är: Hur stor är inte din godhet, som du förvarar åt dem som fruktar dig och som du i människors åsyn visar dem som flyr till dig (Ps 31:20).

Han hade en förstahandserfarenhet av Guds godhet, och det är precis vad du och jag behöver. David uppmanar oss: Smaka och se att HERREN är god. Salig är den människa som flyr till honom (Ps 34:9). Han vet av egen erfarenhet att den som flyr till Gud får lära känna hans godhet. Inte bara veta om Gud godhet, utan också smaka den!

David hade sett vem Gud är och vad han kan göra. Därför var David desperat efter Gud. Man märker det överallt, i hans böner, i hans val, och i vad han säger och gör. David levde mer för Gud än det som fanns runt omkring honom. Han sökte Gud tidigt om morgonen, han törstade efter Gud. Hans kropp längtade efter honom. Han till och med sa att Guds nåd är bättre än livet själv (Ps 63:2–5).

David levde bokstavligt talat av en annan värld. Han jublade i osynlig Gud och hade ingen styrka i något på jorden. Är det något vi behöver i vår tid är det en lika stor kärlek till Gud som David hade, och en lika stor hunger efter honom. Och, inte minst, vi behöver bli mättade av Guds kärlek i djupet av vår varelse så att vi smakar att Gud är god och inser att han är allt vi behöver. Det som händer då är att vi blir ”hungrigare på” Gud än på allt annat, och med största glädje söker vi då hans närvaro.

Gud blev lösningen på alla problem

Davids relation med Gud var hans drivkraft för allt annat. Eftersom David visste vem Gud var och kände hans godhet, var det också självklart att han vände sig till honom i livets alla situationer. David fann lösningen på livets alla problem i Gud. Han förväntade sig att det inte fanns någon gräns för vad Gud kunde göra. Endast Gud är min klippa, sa David, endast hos honom söker min själ sin ro (Ps 62). David var övertygad att ingen som sökte Gud skulle bli besviken (Ps 25:2–3, Ps 34, Ps 86:7). Därför ser man också i hela hans liv hur han frågar Herren i alla situationer och vänder sig till honom för hjälp.

Davids liv innehöll en hel del svårigheter och sorger, och det var många gånger otroligt tuffa omständigheter. I dessa situationer vände sig David till Gud med allt han kände, och bad om hjälp. Vad som än hände visste David att Gud hade en väg framåt, en väg till upprättelse och helande. Därför fortsatte David att vända sig till Gud och ropade till honom om hjälp. När Gud verkar tyst och hjälpen är långt borta ropar David i alla fall: Jag ropar om dagen, men du svarar inte, och om natten, men jag får ingen ro (Ps 22:3).

Det många av oss gör i liknade situationer är att sluta vända sig till Gud för sin räddning, ibland bara för att vi känner lite hopplöshet. Det gjorde inte David. I allt vände han sig till Gud och David blev också räddad. Hans hjärta var fullständigt inriktat på att söka Herren och leva för honom. Därför kunde inte dessa händelser stjäla Davids liv med Gud ifrån honom. Han höll sig nära Herren, och fick del av hans godhet.

Men man märker också att David är brutalt ärlig med Gud i alla böner. Han döljer ingenting av vad han går igenom och känner (se Ps. 13:2–3). David visste vem Gud var och vågade vara totalt ärlig mot honom. Han uppmanar alla att utgjuta sina hjärtan för Gud (Ps 62:9). Detta är en stor nyckel för bönelivet och något vi behöver! Ingen finns som kan lyssna, uppmuntra och hjälpa som Gud.

Principer som påverkade Davids vandring med Gud

Bönelivet är mer än själva bönelivet. Hela vårt liv påverkar vår vandring med Gud. Här är tre saker ur Davids liv som vi också behöver för att leva som gudsmänniskor (2 Tim 3:17):

1. Han vägrade ta någon form av hämnd
   I 1 Sam. 24 får David möjlighet att döda Saul, den man som orättvist förföljer honom och vill döda honom. David skär i stället en bit av hans mantel, men slås av detta i sitt samvete! Han hindrar sedan sina män att mörda Saul. David uppfyller verkligen här Jesu ord om att göra gott mot dem som hatar er.
2. Han behöll ett rent hjärta utan bitterhet
   När väl Saul dör sörjer David uppriktigt honom. Han skriver till och med en sång som hyllar Sauls goda sidor! David bad om att få bli utrannsakad (26:2, 139:23) och höll nästan alltid väldigt kort räkning med synden (Ps 32).
3. Han litade på Gud
   David var övertygad om att Gud skulle genomföra allt han hade lovat (138:8). Även i sina lägsta stunder talar han om förtröstan (Ps 22:2–6). Normalt sett verkar David inte ha fruktat något eftersom han visste att Gud var med honom: Om en här belägrar mig fruktar ej mitt hjärta. Om krig bryter ut mot mig är jag ändå trygg (Ps 27:3).

Bönesvaren kom

Även om Davids liv var kantat med svårigheter kunde han efter 15 till 20 år prisa Gud för att han hade räddat honom från alla hans fiender (Ps 18). Det tog lite tid, kanske två årtionden, men David höll ut i tron, i tilliten och i bönen till Gud.

När David tittat tillbaka på sitt liv kunde han säga: All min frälsning och allt jag begär låter han växa upp (2 Sam 23:5). Efter ett liv i bön hade han lärt känna Guds enorma godhet, trofasthet och vilja till att ge.

Vi behöver detta. Det finns så många av oss som inte ens har erfarit att Gud älskar oss. Låt oss börja anropa himlens Gud om förändring, så att vi också kan få lära känna honom som David gjorde.