Se, jungfrun ska bli havande och föda en son, och hon ska ge honom namnet Immanuel. (Jes 7:14)
När profeten Jesaja på 700-talet f. Kr. talar om en jungfru som ska föda barn har han ingen koll på att det är Maria han talar om. Det vet förstås inte Maria heller när hon som barn i synagogan får höra orden från Jesaja. Vi människor vet så oerhört lite. Men det spelar mindre roll. Gud vet allt och i Bibeln avslöjar han glimtar av sitt fullständiga allvetande. Han lägger pussel med världshistorien, kallar och drar i människor och råder över allt i total kontroll. Han har sett Maria från evigheten och gjort henne till en del av sin uråldriga plan. Även om hon säger ja till att vara hans tjänarinna, så är det inte Maria som väljer att göra något för Gud, det är Gud som har valt henne. Detta är stort.
Genom Maria har han kommit nära.
Jesaja kan heller inte ha fattat hur det skulle gå till för en jungfru att bli mamma. Det brukar inte funka. Här får vi säga att Gud är väldigt tydlig i sin pedagogik. När han sjösätter sin stora räddningsplan finns det absolut tjänstvilliga människor med i ekvationen, men allt hänger ändå på honom som kan göra det omöjliga möjligt. Maria är verkligen en förebild för oss – men vem det är som är berättelsens superhjälte är det ingen tvekan om. Guds räddningsplan är just Guds och inte människans. Han har förberett det hela, han griper in, han gör ett mirakel i Marias inre. Detta är ännu större.
Jesaja tyckte säkert att det var ett vackert namn som Gud valt åt jungfruns son. Men hur bokstavligt namnets betydelse faktiskt skulle förstås kunde nog inte ens profeten ana. Gud hade talat genom honom ofta, men kanske var detta (det största och mest fantastiska som han någonsin profeterat om) betydligt större än att han själv kunde fatta det. Immanuel betyder Gud med oss. Maria fick se Guds egen son växa i sitt inre. Gud var inte långt borta från Maria och han är det inte från någon av oss. Genom Maria har han kommit nära och blivit som en av oss. Jesus är Gud med oss. Detta är det största.
