Vi kristna ska hjälpa varandra med det som är tungt. Men tyvärr kånkar vi nog ofta runt på våra ryggsäckar alldeles ensamma. Tänk om vi skulle våga öppna ryggsäcken och fråga någon som går bredvid om den vill bära något av det som tynger?

Om man gör en sökning på ordet ”varandra” i NT:s brev inser man vad Paulus & Co hade för syn på hur den kristna gemenskapen skulle fungera: uppmuntra varandra, älska varandra, ha omsorg om varandra, uppbygg varandra, trösta varandra, förmana varandra, ge akt på varandra, bär varandras bördor och så vidare. Alla dessa uppmaningar bygger på en närhet och en öppenhet i gemenskapen som inte uppstår genom att man sitter och tittar någon i nacken varje söndag förmiddag. Det här är viktigt. För hur ska vi kunna bära varandras bördor om vi inte vet vilka bördor andra har?

En gammal dikt

I gymnasiet höll jag en gång ett tal utifrån en gammal dikt av Nils Ferlin. Jag hittade den i en bokhylla därhemma och det är kanske den enda dikt jag någonsin läst, men den fångade mig och jag har kunnat den utantill sedan dess.

I livets villervalla
vi gå på skilda håll.
Vi mötas och vi spela
vår roll

Vi dölja våra tankar,
Vi dölja våra sår
och vårt hjärta som bankar
och slår

Vi haka våra skyltar
var morgon på vår grind
och prata om väder
och vind

I livets villervalla
så nära vi gå
men så fjärran från varandra
ändå.

Distans och ensamhet

Min svensklärare var lyrisk över talet men det spelade mindre roll. Nils Ferlin hade satt fingret på något viktigt. Att hålla folk på avstånd kan kännas tryggt och är helt klart enklare – men det är på djupet ensamt. Det ger heller ingen hjälp i livets villervalla och berg- och dalbana. Vi talar kanske inte så mycket om väder och vind i dag – men att snacka datorspel, skvaller, fotboll, husrenovering eller att bara kolla på film eller roliga Youtube-klipp när vi ses – det funkar lika bra för att dölja våra tankar, våra sår och våra hjärtan som bankar och slår. Skyltar hänger vi kanske inte på vår grind längre – men sms, Facebook-uppdateringar och retuscherade Instagram-bilder är också effektiva för att slippa mötas ansikte mot ansikte. Varför går vi så långt ifrån varandra?

Hur ska vi kunna bära varandras bördor om vi inte vet vilka bördor som andra har?

Sjuka är vi allihopa

Någon beskrev evangelisation som att en hungrig tiggare visar en annan tiggare var det finns mat. Där är vi alla! Det var ju därför Jesus behövde komma: för att vi är vilsna, syndiga och trasiga. ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka” säger Jesus och det är där han vill möta oss. Inte som välfriserade och välpolerade. Jag är rädd att vi så ofta håller upp en bild av oss själva som lyckade att vi själva börjat tro på den lögnen. Då blir ärliga människor ”problembarn” och ”närgångna typer”, och ännu värre – då glömmer vi vårt behov av Jesus.

Vi behöver inte bli förvånade över varandras svaghet för vi känner vår egen

Att vara sann

I reckon God is sick and tired of people posing as ’overcomers’ with permanent grins as if they some how avoided ‘the Fall’, and went hang-gliding instead”* skriver Pete Craig, och Dag Hammarskjöld är inne på samma tanke: ”Det är när vi alla spelar säkra som vi skapar en värld av yttersta osäkerhet.” Att vara sann är att inte ge en förfalskad bild av sig själv. Att inte visa upp en lögn eller dölja något för att framstå som bättre. Detta gäller både inför Gud och inför varandra. Kyrkans uppgift är inte att sprida osäkerhet eller fejkade leenden – det är att peka på honom som gripit in i vår misär och räddat oss. Vi har en Gud som ser oss precis som vi är, med vår brist, brottning, trasighet och synd – men som ändå älskar oss, som säger att vi är dyrbara för honom och att vi är fullständigt accepterade i Kristus.

Mötas på riktigt

När vi närmar oss honom kan vi också våga närma oss varandra. Då kan vi våga öppna oss för varandra och dela hela livet. Vi kan också ta emot varandra och ge vidare något av den kärlek, omsorg och hjälp vi fått från Gud. Vi behöver inte bli förvånade över varandras svaghet för vi känner vår egen. Istället kan vi räcka en hjälpande hand, ett nytt perspektiv, en värmande (och verksam!) förbön eller ett lyssnande öra. Kanske räcker det att få en hand på sin axel och få höra att “det där brottas jag också med” eller ”där har jag också varit.”

Välsignade med varandra

Det här handlar inte om att sitta och älta problem i det oändliga eller att göra synden mindre allvarlig eller att sprida sina tvivel till fler. Och det handlar inte om att dela allt med alla. Men Gud har välsignat oss med varandra för att vi tillsammans ska kunna bära varandra – och bära varandra till Jesus. För där finns hjälp! Vi kan räcka varandra hans ord och hans perspektiv och låta hans ljus få lysa upp – och faktiskt, som Kristi kropp, vara Jesus utsträckta händer till varandra. Finns det några kompisgäng som vill haka på?

* = Jag tror att Gud är trött på folk som poserar som “övervinnare” med konstanta leenden, som om de på något sätt undvikit syndafallet, och flugit hängflygning istället.

Foto: Aidan Meyer
Jakob Andersson
Verksamhetsledare i ELU och redaktionschef för Insidan, Örkelljunga. jakob.andersson@elungdom.se
DELA
Föregående artikelBär och bli buren
Nästa artikelVärldens ljus